Ren och ärlig kamp?...

Två saker är centrala för mitt idrottsintresse. Dels vad som är möjligt att få en männsikokropp att prestera genom målinriktad träning, dels den rena och ärliga kampen mellan individer och lag. Här finns ingen plats för dopning ellar annat fusk och en grundförutsättning för att idrott ska vara värd att tas på allvar är att man kan lita på att åtminstone huvuddelen av de som deltar inte dopar sig eller fuskar på något annat vis.

Under den första halvan av årets Tour de France kändes det helt klart som att vi fick uppleva den renaste Touren på mycket länge. Det kändes inte som att någon eller några i klungan var övermänskligt bra på det sätt som vi nästan vant oss vid att se. Vi kunde lida med Vinokourov i hans tappra kamp mot sin söndervurpade kropp och glädjas åt Rasmussens offensiva bergskörning och gemytliga kaxighet utan att känna något större obehag. Nu har dock den illusionen slagits i spillror.

Ett stort antal personer i cykelvärlden, både cyklister, lagledare och kommentatorer, har sagt att man tycker att det på ett vis är bra för cykelsporten och glädjande att ett par dopade cyklister har åkt fast, eftersom det visar att dopningskontrollerna och antidopningsarbetet fungerar. Jag skulle vilja påstå att det är ett bevis för motsatsen. Alexandre Vinokourov kom till Touren med ambitionen att vinna hela tävlingen. Han kunde därmed vara helt säker på att bli testad ett flertal gånger. Således måste han ha känt sig rätt övertygad om att han skulle kunna lura sig igenom dessa tester. Visst, det är glädjande att analysmetoderna förbättras och att fler sorters dopning kan upptäckas, men det tycks fortfarande vara för lätt att klara sig förbi testerna oupptäckt.

Ytterst är det bara cyklisterna själva som kan rädda cykelsporten. Genom att låta bli att dopa sig, undvika att samarbeta med läkare och andra som allt för många gånger figurerat i dopningssammanhang och genom att tydligt markera mot de som fortfarande väljer att fuska (de kommer tyvärr alltid att finnas där). Man har kommit en god bit på väg här. Attityden gentemot dopning är oändligt mycket bättre idag än vad den har varit. Men det återstår uppenbarligen ännu en lång väg att vandra.

Jag tror fortfarande att årets Tour de France är det renaste på länge. Tyvärr har ett par av de som aspirerat på framskjutna placeringar visat på motsatsen. Jag känner därför inte att cykelsporten för stunden förtjänar mina kommentarer och hyllningar. Förhoppningsvis kommer det en dag när jag känner att det återigen går att lita på att de som är med och slåss om tätpositionerna gör det på ett ärligt sätt, men till dess: adjö...