Två saker är centrala för mitt idrottsintresse. Dels vad som är möjligt att få en männsikokropp att prestera genom målinriktad träning, dels den rena och ärliga kampen mellan individer och lag. Här finns ingen plats för dopning ellar annat fusk och en grundförutsättning för att idrott ska vara värd att tas på allvar är att man kan lita på att åtminstone huvuddelen av de som deltar inte dopar sig eller fuskar på något annat vis.
Under den första halvan av årets Tour de France kändes det helt klart som att vi fick uppleva den renaste Touren på mycket länge. Det kändes inte som att någon eller några i klungan var övermänskligt bra på det sätt som vi nästan vant oss vid att se. Vi kunde lida med Vinokourov i hans tappra kamp mot sin söndervurpade kropp och glädjas åt Rasmussens offensiva bergskörning och gemytliga kaxighet utan att känna något större obehag. Nu har dock den illusionen slagits i spillror.
Ett stort antal personer i cykelvärlden, både cyklister, lagledare och kommentatorer, har sagt att man tycker att det på ett vis är bra för cykelsporten och glädjande att ett par dopade cyklister har åkt fast, eftersom det visar att dopningskontrollerna och antidopningsarbetet fungerar. Jag skulle vilja påstå att det är ett bevis för motsatsen. Alexandre Vinokourov kom till Touren med ambitionen att vinna hela tävlingen. Han kunde därmed vara helt säker på att bli testad ett flertal gånger. Således måste han ha känt sig rätt övertygad om att han skulle kunna lura sig igenom dessa tester. Visst, det är glädjande att analysmetoderna förbättras och att fler sorters dopning kan upptäckas, men det tycks fortfarande vara för lätt att klara sig förbi testerna oupptäckt.
Ytterst är det bara cyklisterna själva som kan rädda cykelsporten. Genom att låta bli att dopa sig, undvika att samarbeta med läkare och andra som allt för många gånger figurerat i dopningssammanhang och genom att tydligt markera mot de som fortfarande väljer att fuska (de kommer tyvärr alltid att finnas där). Man har kommit en god bit på väg här. Attityden gentemot dopning är oändligt mycket bättre idag än vad den har varit. Men det återstår uppenbarligen ännu en lång väg att vandra.
Jag tror fortfarande att årets Tour de France är det renaste på länge. Tyvärr har ett par av de som aspirerat på framskjutna placeringar visat på motsatsen. Jag känner därför inte att cykelsporten för stunden förtjänar mina kommentarer och hyllningar. Förhoppningsvis kommer det en dag när jag känner att det återigen går att lita på att de som är med och slåss om tätpositionerna gör det på ett ärligt sätt, men till dess: adjö...
fredag 27 juli 2007
onsdag 11 juli 2007
Den vassaste spurtaren...
Fel igen... Så här efter tre spurtetapper kan man konstatera att Tom Boonen inte är den vassaste spurtaren i årets Tour de France. Flera andra cyklister har varit snabbare över upploppet varje dag och det känns som att Boonen kommer att få mycket svårt att ta någon etappseger för tillfället. Trots det får han absolut fortfarande räknas som en av storfavoriterna till slutsegern i poängtävlingen. Han är ju trots allt tillräckligt bra för att vara med långt fram varje dag.
Vem som faktiskt är den vassaste spurtaren har vi inget svar på än, men som det känns hittills tror jag att det kommer att stå mellan de båda andra jag lyfte fram i kampen om segern i poängtävlingen.
Robbie McEwen visade en oerhörd klass på första etappen när han flög fram över upploppet trots att han vurpat i ett sent skede och fått slita för att komma ikapp klungan. Därefter har han krånglat till det för sig och kommit bort helt i spurterna, men han kommer helt säkert att slå till på någon mer etapp.
Även Thor Hushovd har kommit bort lite så här långt. Han såg dock riktigt snabb ut den gång han var med där framme. Så han ska inte räknas bort i poängtävlingen riktigt än även om avståndet till Boonen och McEwen börjar bli lite väl stort. Jag tycker dock att Hushovds lag, Credit Agricole, är lite dålig på att leverera sin spurtare till upploppet. Oftast nöjer man sig med att utnyttja andra lags uppdrag och låter enbart Julian Dean gör det sista igångdraget. Hushovd har då ofta en lång väg fram till motståndarna och har därför svårt att hinna fram i tid trots sin snabbhet. Jag skulle gärna se att man avdelade fler man och körde ett eget uppdrag. Eller ännu hellre att man är det lag som tar kommandot längst fram i klungan mot slutet.
En annan sak man kan konstatera är att spurtlagen har oerhört svårt att kontrollera spurterna. De tåg med cyklister från samma stall som Cipollini och Petacchi lärt oss att det ska vara i spetsen av klungan de sista kilometrarna lyckas inte fullt ut. Vad det beror på kan man ju både spekulera i och diskutera. Jag tror att huvudanledningen är att det för stunden inte finns någon storspurtare som är lika dominerande och inger samma respekt som dessa båda herrar. Därmed törs andra blanda sig i leken och störa uppdragen, till exempel genom att köra ett eget uppdrag eller dra igång spurten själv. Man tar inte bara hjul på stjärnan och låter dennes lag sköta spurtuppdraget på egen hand. Oavsett orsaken blir det i alla fall roligare och mer oförutsägbara spurter på det här viset. Det känns som att det är fler som både har och tar chansen att vara först över mållinjen.
Vem som faktiskt är den vassaste spurtaren har vi inget svar på än, men som det känns hittills tror jag att det kommer att stå mellan de båda andra jag lyfte fram i kampen om segern i poängtävlingen.
Robbie McEwen visade en oerhörd klass på första etappen när han flög fram över upploppet trots att han vurpat i ett sent skede och fått slita för att komma ikapp klungan. Därefter har han krånglat till det för sig och kommit bort helt i spurterna, men han kommer helt säkert att slå till på någon mer etapp.
Även Thor Hushovd har kommit bort lite så här långt. Han såg dock riktigt snabb ut den gång han var med där framme. Så han ska inte räknas bort i poängtävlingen riktigt än även om avståndet till Boonen och McEwen börjar bli lite väl stort. Jag tycker dock att Hushovds lag, Credit Agricole, är lite dålig på att leverera sin spurtare till upploppet. Oftast nöjer man sig med att utnyttja andra lags uppdrag och låter enbart Julian Dean gör det sista igångdraget. Hushovd har då ofta en lång väg fram till motståndarna och har därför svårt att hinna fram i tid trots sin snabbhet. Jag skulle gärna se att man avdelade fler man och körde ett eget uppdrag. Eller ännu hellre att man är det lag som tar kommandot längst fram i klungan mot slutet.
En annan sak man kan konstatera är att spurtlagen har oerhört svårt att kontrollera spurterna. De tåg med cyklister från samma stall som Cipollini och Petacchi lärt oss att det ska vara i spetsen av klungan de sista kilometrarna lyckas inte fullt ut. Vad det beror på kan man ju både spekulera i och diskutera. Jag tror att huvudanledningen är att det för stunden inte finns någon storspurtare som är lika dominerande och inger samma respekt som dessa båda herrar. Därmed törs andra blanda sig i leken och störa uppdragen, till exempel genom att köra ett eget uppdrag eller dra igång spurten själv. Man tar inte bara hjul på stjärnan och låter dennes lag sköta spurtuppdraget på egen hand. Oavsett orsaken blir det i alla fall roligare och mer oförutsägbara spurter på det här viset. Det känns som att det är fler som både har och tar chansen att vara först över mållinjen.
lördag 7 juli 2007
Kamp om gult och grönt
Så var vi igång då. Efter en prolog där Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) var oroväckande överlägsen är det nu dags för en rad etapper där spurtarna kommer att kämpa om etappsegrar, möjligheten att få ikläda sig den gula ledartröjan för någon dag och att skapa sig en bra grundplåt i poängtävlingen.
Men innan vi lägger kampen om totalsegern åt sidan - den plockar vi fram igen när det är dags för den första bergsetappen (etapp 7, lördagen den 14 juli) - kan vi konstatera att de större förhandsfavoriterna gjorde ungefär vad man kunde förvänta sig av dem på prologen, även om Carlos Sastre (Spanien/CSC) och Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r) kanske tappade onödigt mycket tid. Och Astana-stallet skaffade sig ett intressant läge med Andreas Klödens (Tyskland) och Alexandre Vinokourovs (Kazakstan) framskjutna placeringar.
Första veckans etapper brukar följa ett ganska givet mönster. De brukar inledas med ett antal attacker tills en utbrytargrupp som accepteras av alla har bildats. Denna får sedan dra ifrån ett tag, och det kan bli åtskilliga minuters försprång, innan lagen med duktiga spurtare långsamt börjar jobba in försprånget. Oftast blir utbrytargruppen ikappkörd, inte sällan med bara några få kilometer kvar till mål, och det hela kan avslutas med en klungspurt.
Det kommer säkerligen att pratas en hel del om bonussekunder och poäng den närmaste tiden. Dessa bonussekunder och poäng delas ut dels vid etappmålet, dels vid spurtpriser (2-3 per etapp) utmed etappen. Med hjälp av det tidsavdrag bonussekunderna ger har de spurtare som gjort en bra insats på prologen en möjlighet att ta in tid och överta totalledningen. En tidig ledning i ett tre veckor långt etapplopp kanske inte verkar vara så märkvärdigt, men det är faktiskt mycket prestigefullt att köra i den gula ledartröjan, om så bara för en dag.
För spurtarna är poängtävlingen en viktig del av Tour de France. På varje etapp delas poäng ut till de 10-25 första beroende på vilken typ av etapp det är. Flest poäng delas ut på de "lätta" slätetapperna och minst på tempoetapperna. Poäng delas även ut till de tre första vid varje spurtpris. Och det gäller att samla på sig så mycket poäng som möjligt fram till målgången i Paris. Ledaren i poängtävlingen får köra i en grön ledartröja.
Även poängtävlingen och möjligheten att få ikläda sig gult är betydelsefulla mål är det ändå att vinna etapper som är det viktigaste målet för spurtarna under den första veckan. Spurterna i Tour de France brukar vara mycket spektakulära och intressanta att titta på. I princip alla riktigt bra spurtare brukar finnas på plats och alla vill verkligen vinna. Det gör att det ofta är rätt trångt på upploppsrakorna och det är inte alltid det går som de stora spurtstjärnorna vill.
Nu när Alessandro Petacchi (Italien/Milram) försvunnit ur klungan i en enorm puff astmamedicin finns det som jag ser det tre riktigt tunga namn att lyfta fram för etappsegrar och kampen om poängtävlingen. Det är Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto), Tom Boonen (Belgien/Quickstep) och Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole). Det är förmodligen de och deras lag som kommer att försöka kontrollera klungan in mot upploppsrakan. Utöver dessa finns det dock ett stort antal kapabla spurtare i klungan. Italienarna Daniele Bennati och Danilo Napolitano (Lampre), spanjoren Oscar Freire (Rabobank) och unge britten Mark Cavendish (T-Mobile) för att nämna några.
Jag tror att Boonen kommer att vara den vassaste spurtaren i årets Tour de France, och att det även blir han som tar hem poängtävlingen. Men ni som läst den här bloggen tidigare vet ju att jag alltid har fel, så satsa inga pengar på det...
Men innan vi lägger kampen om totalsegern åt sidan - den plockar vi fram igen när det är dags för den första bergsetappen (etapp 7, lördagen den 14 juli) - kan vi konstatera att de större förhandsfavoriterna gjorde ungefär vad man kunde förvänta sig av dem på prologen, även om Carlos Sastre (Spanien/CSC) och Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r) kanske tappade onödigt mycket tid. Och Astana-stallet skaffade sig ett intressant läge med Andreas Klödens (Tyskland) och Alexandre Vinokourovs (Kazakstan) framskjutna placeringar.
Första veckans etapper brukar följa ett ganska givet mönster. De brukar inledas med ett antal attacker tills en utbrytargrupp som accepteras av alla har bildats. Denna får sedan dra ifrån ett tag, och det kan bli åtskilliga minuters försprång, innan lagen med duktiga spurtare långsamt börjar jobba in försprånget. Oftast blir utbrytargruppen ikappkörd, inte sällan med bara några få kilometer kvar till mål, och det hela kan avslutas med en klungspurt.
Det kommer säkerligen att pratas en hel del om bonussekunder och poäng den närmaste tiden. Dessa bonussekunder och poäng delas ut dels vid etappmålet, dels vid spurtpriser (2-3 per etapp) utmed etappen. Med hjälp av det tidsavdrag bonussekunderna ger har de spurtare som gjort en bra insats på prologen en möjlighet att ta in tid och överta totalledningen. En tidig ledning i ett tre veckor långt etapplopp kanske inte verkar vara så märkvärdigt, men det är faktiskt mycket prestigefullt att köra i den gula ledartröjan, om så bara för en dag.
För spurtarna är poängtävlingen en viktig del av Tour de France. På varje etapp delas poäng ut till de 10-25 första beroende på vilken typ av etapp det är. Flest poäng delas ut på de "lätta" slätetapperna och minst på tempoetapperna. Poäng delas även ut till de tre första vid varje spurtpris. Och det gäller att samla på sig så mycket poäng som möjligt fram till målgången i Paris. Ledaren i poängtävlingen får köra i en grön ledartröja.
Även poängtävlingen och möjligheten att få ikläda sig gult är betydelsefulla mål är det ändå att vinna etapper som är det viktigaste målet för spurtarna under den första veckan. Spurterna i Tour de France brukar vara mycket spektakulära och intressanta att titta på. I princip alla riktigt bra spurtare brukar finnas på plats och alla vill verkligen vinna. Det gör att det ofta är rätt trångt på upploppsrakorna och det är inte alltid det går som de stora spurtstjärnorna vill.
Nu när Alessandro Petacchi (Italien/Milram) försvunnit ur klungan i en enorm puff astmamedicin finns det som jag ser det tre riktigt tunga namn att lyfta fram för etappsegrar och kampen om poängtävlingen. Det är Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto), Tom Boonen (Belgien/Quickstep) och Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole). Det är förmodligen de och deras lag som kommer att försöka kontrollera klungan in mot upploppsrakan. Utöver dessa finns det dock ett stort antal kapabla spurtare i klungan. Italienarna Daniele Bennati och Danilo Napolitano (Lampre), spanjoren Oscar Freire (Rabobank) och unge britten Mark Cavendish (T-Mobile) för att nämna några.
Jag tror att Boonen kommer att vara den vassaste spurtaren i årets Tour de France, och att det även blir han som tar hem poängtävlingen. Men ni som läst den här bloggen tidigare vet ju att jag alltid har fel, så satsa inga pengar på det...
torsdag 5 juli 2007
En oviss resa från London till Paris
Våren och försommaren brukar vara en hektisk tid. I år har det av olika anledningar varit värre än vanligt. Det har gjort att den här bloggen inte blivit uppdaterad i den takt jag hade hoppats. Och de eventuella läsare jag hunnit skaffa mig har väl antagligen tröttnat och surfat vidare. Men nu är det ju dags för Tour de France och jag har semester...
Tour de France är utan tvekan den största, mest kända och mest prestigefulla av alla tävlingar i cykelvärlden. Den som lyckas vinna någonting här - poängtröjan, bergspristävlingen eller en etapp - stärker definitivt sina aktier inför framtiden. Att varje liten seger och varje tillfälle att synas är så betydelsefull är en viktig anledning till Tourens storhet. Ingenting ges bort gratis och ingen etapp blir tråkig eller långsam. På slätetapperna anfaller spurtarna från alla håll, i bergen tar klättrarna varje chans och på de småbackiga etapperna försöker utbrytarkungarna hålla undan för den jagande klungan. Det är helt enket cykelfest varje dag i tre veckors tid.
Årets Tour de France inleds med en tempo-prolog i London. Denna kommer att vinnas av britten Bradley Wiggins som antagligen har laddat för uppgiften sedan det offentliggjordes att prologen skulle köras på hans hemmaplan. Därefter tar man sig via två etapper i England respektive Belgien in i Frankrike där man i år kör en runda "medurs". De för sammandraget avgörande etapperna är etapp 7-9 i Alperna, etapp 14-16 i Pyrenéerna och de båda tempoetapperna (etapp 13 och 19). Allt avslutas som vanligt med ett varvlopp inne på Champs-Élysées i Paris, men då ska det mesta redan vara avgjort.
Vem vinner då? Ja, det är ingen lätt fråga att svara på i år. Kampen om den gula ledarröjan har under en lång rad av år handlat om duellen mellan Armstrong och Ullrich. Några så tydliga huvudfavoriter finns inte nu. Det är istället väldigt många som har chansen att ta sitt livs seger. Det första ledet av favoriter tycker jag består av Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r), Alexandre Vinokourov (Kazakstan/Astana), Andreas Klöden (Tyskland/Astana), Alejandro Valverde (Spanien/Caisse d'Epargne), Carlos Sastre (Spanien/CSC), Levi Leipheimer (USA/Discovery channel), Cadel Evans (Australien/Predictor-Lotto) och Denis Menchov (Ryssland/Rabobank). Av dessa får nog Klöden, Vinokourov, Valverde och kanske Leiphemer sägas vara de allra hetaste namnen i försnacket. Men det kan även bli någon helt annan som är klädd i gult när man når Paris.
Mitt tips går dock till Cadel Evans. Han kommer inte att vara den som syns mest eller som sätter in de mest spektakulära attackerna, men han kommer heller inte att göra bort sig någonstans. Och för att vinna Tour de France, särskilt i år, krävs det först och färmst att man håller ihop hela vägen. Det duger inte att braka igenom helt på någon etapp. För det andra måsta man tillhöra de bästa både i bergen och på tempoetapperna. Evans är den i årets startfält som kommer att klara av allt detta på bäst sätt. Men det kan också vara så att det tipset kommer mer från hjärtat än hjärnan...
Tour de France är utan tvekan den största, mest kända och mest prestigefulla av alla tävlingar i cykelvärlden. Den som lyckas vinna någonting här - poängtröjan, bergspristävlingen eller en etapp - stärker definitivt sina aktier inför framtiden. Att varje liten seger och varje tillfälle att synas är så betydelsefull är en viktig anledning till Tourens storhet. Ingenting ges bort gratis och ingen etapp blir tråkig eller långsam. På slätetapperna anfaller spurtarna från alla håll, i bergen tar klättrarna varje chans och på de småbackiga etapperna försöker utbrytarkungarna hålla undan för den jagande klungan. Det är helt enket cykelfest varje dag i tre veckors tid.
Årets Tour de France inleds med en tempo-prolog i London. Denna kommer att vinnas av britten Bradley Wiggins som antagligen har laddat för uppgiften sedan det offentliggjordes att prologen skulle köras på hans hemmaplan. Därefter tar man sig via två etapper i England respektive Belgien in i Frankrike där man i år kör en runda "medurs". De för sammandraget avgörande etapperna är etapp 7-9 i Alperna, etapp 14-16 i Pyrenéerna och de båda tempoetapperna (etapp 13 och 19). Allt avslutas som vanligt med ett varvlopp inne på Champs-Élysées i Paris, men då ska det mesta redan vara avgjort.
Vem vinner då? Ja, det är ingen lätt fråga att svara på i år. Kampen om den gula ledarröjan har under en lång rad av år handlat om duellen mellan Armstrong och Ullrich. Några så tydliga huvudfavoriter finns inte nu. Det är istället väldigt många som har chansen att ta sitt livs seger. Det första ledet av favoriter tycker jag består av Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r), Alexandre Vinokourov (Kazakstan/Astana), Andreas Klöden (Tyskland/Astana), Alejandro Valverde (Spanien/Caisse d'Epargne), Carlos Sastre (Spanien/CSC), Levi Leipheimer (USA/Discovery channel), Cadel Evans (Australien/Predictor-Lotto) och Denis Menchov (Ryssland/Rabobank). Av dessa får nog Klöden, Vinokourov, Valverde och kanske Leiphemer sägas vara de allra hetaste namnen i försnacket. Men det kan även bli någon helt annan som är klädd i gult när man når Paris.
Mitt tips går dock till Cadel Evans. Han kommer inte att vara den som syns mest eller som sätter in de mest spektakulära attackerna, men han kommer heller inte att göra bort sig någonstans. Och för att vinna Tour de France, särskilt i år, krävs det först och färmst att man håller ihop hela vägen. Det duger inte att braka igenom helt på någon etapp. För det andra måsta man tillhöra de bästa både i bergen och på tempoetapperna. Evans är den i årets startfält som kommer att klara av allt detta på bäst sätt. Men det kan också vara så att det tipset kommer mer från hjärtat än hjärnan...
tisdag 29 maj 2007
Slutstrid i Girot
Efter två veckors tävlande börjar saker och ting "sätta sig". Danilo Di Luca har visat överraskande bra klass så här långt och skaffat sig ett rejält försprång på nära tre och en halv minut till Damiano Cunego och Gilberto Simoni som de flesta nämnde som huvudfavoriter inför Girot. Men det är inte slut än. Avslutningsveckan bjuder på två av loppets tuffaste och mest avgörande etapper. Först etapp 17 på onsdag som avslutas med vansinnesbacken upp till Monte Zoncolan och sen etapp 20 på lördag som är ett 43 km långt individuellt tempo. På båda dessa etapperna går det att ta in, eller tappa, flera minuter. Och det blir förstås inte enklare av att cyklisterna nu börjar bli rejält trötta i både kroppar och huvuden. Jag är säker på att vi kommer att få se en och annan omkastning i toppen av resultatlistan!
Men vem vinner då? Danilo Di Luca har hittills varit omutlig. Han har varit bättre än Simoni och Cunego i bergen som nog alla hade väntat sig skulle vara hans svaghet, och fortsätter han så får han nog behålla rosa tröjan ända till Milano. Förhoppningsvis blir han i alla fall rejält utmanad av Cunego och Simoni i Monte Zoncolan. Ingen av dessa tre, som nog trots allt får gälla som huvudkandidater till topplatserna har gjort sig känd som någon tempoåkare av klass. Så där kan det gå lite hur som helst.
Mitt segertips sedan tidigare, Damiano Cunego, får dock ligga fast. Jag tror att han höjer sig ett snäpp under avslutningsveckan och vinner Monte Zoncolan-etappen och sedan besegrar sina huvudmotståndare i tempot.
Den rutinerade hjälpryttaren Eddy Mazzoleni som ligger tvåa just nu är ett oprövat kort i sådana här sammanhang och det ska bli intressant att se hur han tar sig an den utmaningen. Troligen är han ett nummer för liten mot de allra bästa i bergen, och jag tror därför att han kommer att falla tillbaks några platser i resultatlistan.
Den stora överraskningen för mig hittills är nuvarande trean Andy Schleck. Förhoppningsvis håller han ihop till mål och kan då kanske bli bland de fem främsta och avgå med segern i ungdomstävlingen. Han är verkligen ett namn för framtiden!
Men vem vinner då? Danilo Di Luca har hittills varit omutlig. Han har varit bättre än Simoni och Cunego i bergen som nog alla hade väntat sig skulle vara hans svaghet, och fortsätter han så får han nog behålla rosa tröjan ända till Milano. Förhoppningsvis blir han i alla fall rejält utmanad av Cunego och Simoni i Monte Zoncolan. Ingen av dessa tre, som nog trots allt får gälla som huvudkandidater till topplatserna har gjort sig känd som någon tempoåkare av klass. Så där kan det gå lite hur som helst.
Mitt segertips sedan tidigare, Damiano Cunego, får dock ligga fast. Jag tror att han höjer sig ett snäpp under avslutningsveckan och vinner Monte Zoncolan-etappen och sedan besegrar sina huvudmotståndare i tempot.
Den rutinerade hjälpryttaren Eddy Mazzoleni som ligger tvåa just nu är ett oprövat kort i sådana här sammanhang och det ska bli intressant att se hur han tar sig an den utmaningen. Troligen är han ett nummer för liten mot de allra bästa i bergen, och jag tror därför att han kommer att falla tillbaks några platser i resultatlistan.
Den stora överraskningen för mig hittills är nuvarande trean Andy Schleck. Förhoppningsvis håller han ihop till mål och kan då kanske bli bland de fem främsta och avgå med segern i ungdomstävlingen. Han är verkligen ett namn för framtiden!
Ont blod...
En ambition när jag drog igång den här bloggen var att inte ta upp ämnet dopning. Det handlar inte om att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att cyklingen är en ren och fin sport. Det återstår tyvärr en lång och mödosam väg att gå innan vi är där. Men cykelsporten förtjänar ett bättre öde än att ständigt nämnas i samma andetag som dopning. Så om ni undrar så är även jag svårt frustrerad över alla de rykten och historier om dopning som ständigt omger cykelsporten, men det är inget som jag tänker ge uttryck för här.
onsdag 16 maj 2007
Girots första dagar
En tidig bergsmålgång i ett långt etapplopp avgör ingenting och ger inga avgörande svar på vem som kommer att stå som slutsegrare ett par veckor senare. Men efter dagens etapp finns det ett par saker man kan fundera kring.
Liquigas-stallet svarade för en fin styrkedemonstration i avslutningsbacken och lagets kapten Danilo Di Luca verkar vara i storform. Kan det vara så att han trots allt kan ha förmåga att vara med och slåss om totalsegern? Jag kommer att fortsätta tvivla tills han bevisat motsatsen. Det borde snarare vara så att hans fokus ligger på att vinna just sådana här etapper och placera sig hyfsat i sammandraget.
Ett annat lag som gjorde en insats som tyder på styrka, utan att för den skull synas särskilt mycket, var Lampre. De hade förutom sin kapten Damiano Cunego med fyra cyklister i tätgruppen. Och för dem råder det inget som helst tvivel om att fokus ligger på att Cunego skall vara iklädd rosa när man kommer till målet i Milano.
Den andra huvudfavoriten Gilberto Simoni var däremot en smula isolerad mot slutet. Hans lag hade förvisso jobbat rätt hårt tidigare på etappen, förmodligen för att ge Riccardo Ricco chansen att vinna etappen. Att laget inte är tycks vara lika tydligt inriktat på enbart slutsegern i Girot som Lampre kan vara till nackdel för Simoni.
Paolo Savoldelli tappade en dryg halvminut i en tämligen enkel backe där man tycker att han borde hänga med. Det är förstås inget gott tecken för hans del eftersom det kommer betydligt fler och värre backar vad det lider. Men man får inte glömma bort att Savoldelli är en cyklist som ofta blir bättre och bättre ju längre in i etapploppen man kommer.
CSC tyckte jag från början hade en rätt klen laguppställning av mer "se och lära-karaktär". Idag imponerade dock både Andy Schleck och David Zabriskie med att placera sig bland de tio främsta på etappen. Det blir intressant att se hur de sköter sig framöver.
Andra reflektioner från Girots första dagar är att lagtempot gav betydligt större spridning på lagen än vad jag räknat med. Redan nu finns en del intressanta avstånd i resultatlistan. Mest intressant är kanske att Di Luca har nära en minut ner till Cunego och att det är ytterligare en minut ner till Simoni. Det är definitivt avstånd som kommer att påverka lagens taktik när det är dags för de tuffare etapperna.
Kul också att Alessandro Petacchi (Milram) verkar vara att räkna med i spurterna igen. Det hör liksom till att det finns en italiensk spurtstjärna som styr upp spurterna i Girot.
Liquigas-stallet svarade för en fin styrkedemonstration i avslutningsbacken och lagets kapten Danilo Di Luca verkar vara i storform. Kan det vara så att han trots allt kan ha förmåga att vara med och slåss om totalsegern? Jag kommer att fortsätta tvivla tills han bevisat motsatsen. Det borde snarare vara så att hans fokus ligger på att vinna just sådana här etapper och placera sig hyfsat i sammandraget.
Ett annat lag som gjorde en insats som tyder på styrka, utan att för den skull synas särskilt mycket, var Lampre. De hade förutom sin kapten Damiano Cunego med fyra cyklister i tätgruppen. Och för dem råder det inget som helst tvivel om att fokus ligger på att Cunego skall vara iklädd rosa när man kommer till målet i Milano.
Den andra huvudfavoriten Gilberto Simoni var däremot en smula isolerad mot slutet. Hans lag hade förvisso jobbat rätt hårt tidigare på etappen, förmodligen för att ge Riccardo Ricco chansen att vinna etappen. Att laget inte är tycks vara lika tydligt inriktat på enbart slutsegern i Girot som Lampre kan vara till nackdel för Simoni.
Paolo Savoldelli tappade en dryg halvminut i en tämligen enkel backe där man tycker att han borde hänga med. Det är förstås inget gott tecken för hans del eftersom det kommer betydligt fler och värre backar vad det lider. Men man får inte glömma bort att Savoldelli är en cyklist som ofta blir bättre och bättre ju längre in i etapploppen man kommer.
CSC tyckte jag från början hade en rätt klen laguppställning av mer "se och lära-karaktär". Idag imponerade dock både Andy Schleck och David Zabriskie med att placera sig bland de tio främsta på etappen. Det blir intressant att se hur de sköter sig framöver.
Andra reflektioner från Girots första dagar är att lagtempot gav betydligt större spridning på lagen än vad jag räknat med. Redan nu finns en del intressanta avstånd i resultatlistan. Mest intressant är kanske att Di Luca har nära en minut ner till Cunego och att det är ytterligare en minut ner till Simoni. Det är definitivt avstånd som kommer att påverka lagens taktik när det är dags för de tuffare etapperna.
Kul också att Alessandro Petacchi (Milram) verkar vara att räkna med i spurterna igen. Det hör liksom till att det finns en italiensk spurtstjärna som styr upp spurterna i Girot.
tisdag 8 maj 2007
Mot himlen och den rosa tröjan
Eurosport - i princip dagligen mellan 12 maj och 3 juni
Om ett par dagar drar kampen om den inte allt för snygga rosa ledartröjan i Giro d'Italia igång. För att vinna årets Giro krävs att man är bra på att köra uppför. Av de två individuella tempoloppen är det ena ett rent bergstempo (13 km uppförsbacke) och under den tre veckor långa resan från Sardinien till Milan skall ett antal mäktiga berg besegras.
Värst av bergen är Monte Zoncolan som avslutar den 17:e etappen (körs 30 maj). Den stigningen är på pappret är så tuff att till och med de allra minsta och senigaste av klätterspecialisterna i klungan lär känna en viss skräckinblandning i sin förtjusning över att få ta sig an den. Denna 10 km långa stigning med en snittlutning på grymma 12 % (max 22 %!) har av ett flertal cyklister i förhandssnacket utnämnts till den tuffaste stigning de sett i tävlingssammanhang. Det kommer att bli mycket intressant att se hur cyklisterna tar sig upp här.
Girot har de senaste tio åren varit italienarnas tävling. Senast en icke-italienare tog hem segern var 1996 när ryssen Pavel Tonkov vann. En inte allt för djärv gissning är att det blir italienskt även i år. Jag tror att kampen om segern kommer att stå mellan Gilberto Simoni (Saunier-Duval) och Damiano Cunego (Lampre). Dessa båda har visat god form inför Girot, är mycket bra uppför och backas upp av varsitt starkt lag. Det kommer att bli jämnt mellan dem, men Cunego drar i slutändan det längsta strået genom att spurta ifrån Simoni i varje toppmålgång och genom att vara bättre i bergstempot.
Jag har svårt att se några direkta utmanare till dessa båda. Paolo Savoldelli (Astana) har förvisso vunnit Girot två gånger och ska därför inte räknas bort. Jag tror dock inte att den här backiga upplagan med bara en slät tempoetapp passar honom. Ytterligare en tidigare vinnare finns i startfältet, Stefano Garzelli (Acqua & Sapone). Han kommer säkert att placera sig bra, men är varken tillräckligt bra själv eller har ett tillräckligt bra lag för att vara med allra längst fram. Ytterligare ett par namn som kommer att finnas med högt upp i resultatlistan, men som är ett nummer för små för att kunna vinna är Ivan Parra (Colombia/Cofidis), Yaroslav Popvych (Ukraina/Discovery), Danilo di Luca (Italien/Liquigas) och dansken Michael Rasmussen (Rabobank).
Mer om Girot finns att läsa här
Det här blev, på grund av en viss tidsbrist, en rätt korthuggen postning. Förhoppningsvis kommer jag att ha lite mer tid att ventilera mina tankar om Girot längs vägen. Jag återkommer!
Om ett par dagar drar kampen om den inte allt för snygga rosa ledartröjan i Giro d'Italia igång. För att vinna årets Giro krävs att man är bra på att köra uppför. Av de två individuella tempoloppen är det ena ett rent bergstempo (13 km uppförsbacke) och under den tre veckor långa resan från Sardinien till Milan skall ett antal mäktiga berg besegras.
Värst av bergen är Monte Zoncolan som avslutar den 17:e etappen (körs 30 maj). Den stigningen är på pappret är så tuff att till och med de allra minsta och senigaste av klätterspecialisterna i klungan lär känna en viss skräckinblandning i sin förtjusning över att få ta sig an den. Denna 10 km långa stigning med en snittlutning på grymma 12 % (max 22 %!) har av ett flertal cyklister i förhandssnacket utnämnts till den tuffaste stigning de sett i tävlingssammanhang. Det kommer att bli mycket intressant att se hur cyklisterna tar sig upp här.
Girot har de senaste tio åren varit italienarnas tävling. Senast en icke-italienare tog hem segern var 1996 när ryssen Pavel Tonkov vann. En inte allt för djärv gissning är att det blir italienskt även i år. Jag tror att kampen om segern kommer att stå mellan Gilberto Simoni (Saunier-Duval) och Damiano Cunego (Lampre). Dessa båda har visat god form inför Girot, är mycket bra uppför och backas upp av varsitt starkt lag. Det kommer att bli jämnt mellan dem, men Cunego drar i slutändan det längsta strået genom att spurta ifrån Simoni i varje toppmålgång och genom att vara bättre i bergstempot.
Jag har svårt att se några direkta utmanare till dessa båda. Paolo Savoldelli (Astana) har förvisso vunnit Girot två gånger och ska därför inte räknas bort. Jag tror dock inte att den här backiga upplagan med bara en slät tempoetapp passar honom. Ytterligare en tidigare vinnare finns i startfältet, Stefano Garzelli (Acqua & Sapone). Han kommer säkert att placera sig bra, men är varken tillräckligt bra själv eller har ett tillräckligt bra lag för att vara med allra längst fram. Ytterligare ett par namn som kommer att finnas med högt upp i resultatlistan, men som är ett nummer för små för att kunna vinna är Ivan Parra (Colombia/Cofidis), Yaroslav Popvych (Ukraina/Discovery), Danilo di Luca (Italien/Liquigas) och dansken Michael Rasmussen (Rabobank).
Mer om Girot finns att läsa här
Det här blev, på grund av en viss tidsbrist, en rätt korthuggen postning. Förhoppningsvis kommer jag att ha lite mer tid att ventilera mina tankar om Girot längs vägen. Jag återkommer!
måndag 23 april 2007
Dagar i Ardennerna
Flèche Wallonne: Eurosport - onsdag 25 april kl. 14:00
Liège-Bastogne-Liège: Eurosport - söndag 29 april kl. 15:00
I de båda Ardennerklassikerna Flèche Wallonne och Liège-Bastogne-Liège blandar sig en hel del backstarka etapploppsåkare in i leken. De lite längre, lite mindre branta och därmed mer uthållighetskrävande backarna som finns här gör att de har en god chans mot endagsspecialisterna. Loppen ligger även helt rätt i tiden för att passa som förberedelser inför Giro d'Italia.
I Flèche Wallonne, Vallonska pilen, är backen Mur de Huy central. Denna 1,3 km långa, drygt 9 % branta och rejält krävande stigning avslutar hela loppet och passeras dessförinnan två gånger under ett relativt tidigt skede av tävlingen. Det är sällan loppet är avgjort innan man tar sig an denna stigning för sista gången. Vinner gör den som bäst hushåller med sina krafter och inte förbrukar dem för tidigt i backen. Räkna med en och annan omkastning den sista kilometern.
La Doyenne, den äldsta kvinnan, som Liège-Bastogne-Liège kallas är den äldsta av vårklassikerna. Tävlingen har körts sedan 1892 och avgörs nu för 93:e gången. Det här är ett riktigt uthållighetsprov över 26 mil och ett antal långa och tunga stigningar. Det är framförallt i den här tävlingen etapploppsåkarna brukar kunna vara med på riktigt allvar. De 4-5 sista milen med legendariska backar som Côte de la Redoute och Côte de Saint-Nicolas brukar bjuda på linjeloppscykling när den är som allra bäst. Hårdkörning, utbrytningar, omkastningar och ovisshet och spänning in i det sista.
De båda Ardenner-loppen är så pass lika och går så tätt inpå varandra att segerkandidaterna är ungefär de samma. Den mångsidige supertalangen Alejandro Valverde (Spanien/Caisse d'Epargne) vann båda loppen förra året och blir definitivt att räkna med även i år även om han såg lite tung ut uppför Cauberg i söndags. Två cyklister som såg betydligt piggare ut där och som därför nästan måste pekas ut som huvudfavoriter i åtminstone Flèche Wallonne är de båda italienarna Davide Rebellin (Gerolsteiner) och Danilo Di Luca (Liquigas). Fränk Schleck (Luxemburg/CSC) vurpade bort sig i Amstel Gold Race, men kunde ändå (efter viss draghjälp från servicebilen) ta en tiondeplats. Han blir farlig i framförallt Flèche Wallonne. T-Mobile mönstrar ett bra lag där man har ett par starka kort att spela med, främst Patrik Sinkewitz (Tyskland) och Kim Kirchen (Luxemburg). Även Saunier-Duval, som verkar vara i kollektiv storform, har ett antal goda alternativ, blland annat Riccardo Ricco' (Italien) och Juan José Cobo (Spanien). Och som vanligt när det gäller endagslopp av den här typen får man inte glömma bort Alexandre Vinokourov (Kazakstan/Astana) och Paolo Bettini (Italien/Quickstep). En annan man absolut inte får glömma bort är Damiano Cunego (Italien/Lampre) som står över både Amstel Gold Race och Flèche Wallonne och satsar hårt på seger i Liège-Bastogne-Liège.
Mina segertips? Jag tror på Patrik Sinkewitz i Flèche Wallone och att Paolo Bettini äntligen får till det igen i Liège-Bastogne-Liège!
Liège-Bastogne-Liège: Eurosport - söndag 29 april kl. 15:00
I de båda Ardennerklassikerna Flèche Wallonne och Liège-Bastogne-Liège blandar sig en hel del backstarka etapploppsåkare in i leken. De lite längre, lite mindre branta och därmed mer uthållighetskrävande backarna som finns här gör att de har en god chans mot endagsspecialisterna. Loppen ligger även helt rätt i tiden för att passa som förberedelser inför Giro d'Italia.
I Flèche Wallonne, Vallonska pilen, är backen Mur de Huy central. Denna 1,3 km långa, drygt 9 % branta och rejält krävande stigning avslutar hela loppet och passeras dessförinnan två gånger under ett relativt tidigt skede av tävlingen. Det är sällan loppet är avgjort innan man tar sig an denna stigning för sista gången. Vinner gör den som bäst hushåller med sina krafter och inte förbrukar dem för tidigt i backen. Räkna med en och annan omkastning den sista kilometern.
La Doyenne, den äldsta kvinnan, som Liège-Bastogne-Liège kallas är den äldsta av vårklassikerna. Tävlingen har körts sedan 1892 och avgörs nu för 93:e gången. Det här är ett riktigt uthållighetsprov över 26 mil och ett antal långa och tunga stigningar. Det är framförallt i den här tävlingen etapploppsåkarna brukar kunna vara med på riktigt allvar. De 4-5 sista milen med legendariska backar som Côte de la Redoute och Côte de Saint-Nicolas brukar bjuda på linjeloppscykling när den är som allra bäst. Hårdkörning, utbrytningar, omkastningar och ovisshet och spänning in i det sista.
De båda Ardenner-loppen är så pass lika och går så tätt inpå varandra att segerkandidaterna är ungefär de samma. Den mångsidige supertalangen Alejandro Valverde (Spanien/Caisse d'Epargne) vann båda loppen förra året och blir definitivt att räkna med även i år även om han såg lite tung ut uppför Cauberg i söndags. Två cyklister som såg betydligt piggare ut där och som därför nästan måste pekas ut som huvudfavoriter i åtminstone Flèche Wallonne är de båda italienarna Davide Rebellin (Gerolsteiner) och Danilo Di Luca (Liquigas). Fränk Schleck (Luxemburg/CSC) vurpade bort sig i Amstel Gold Race, men kunde ändå (efter viss draghjälp från servicebilen) ta en tiondeplats. Han blir farlig i framförallt Flèche Wallonne. T-Mobile mönstrar ett bra lag där man har ett par starka kort att spela med, främst Patrik Sinkewitz (Tyskland) och Kim Kirchen (Luxemburg). Även Saunier-Duval, som verkar vara i kollektiv storform, har ett antal goda alternativ, blland annat Riccardo Ricco' (Italien) och Juan José Cobo (Spanien). Och som vanligt när det gäller endagslopp av den här typen får man inte glömma bort Alexandre Vinokourov (Kazakstan/Astana) och Paolo Bettini (Italien/Quickstep). En annan man absolut inte får glömma bort är Damiano Cunego (Italien/Lampre) som står över både Amstel Gold Race och Flèche Wallonne och satsar hårt på seger i Liège-Bastogne-Liège.
Mina segertips? Jag tror på Patrik Sinkewitz i Flèche Wallone och att Paolo Bettini äntligen får till det igen i Liège-Bastogne-Liège!
söndag 22 april 2007
En enkel resa (x2)
Avslutningen av Amstel Gold Race blev ett litet antiklimax. Allt var upplagt för en tuff batalj uppför avslutningsbacken Cauberg. Då smög plötsligt Stefan Schumacher (Tyskland/Gerolsteiner) iväg i en attack som varken kändes särskilt hård eller väl avvägd. Frågan är om han ens trodde på den själv till en början. Men medan de övriga sex cyklisterna i tätgruppen väntade på att någon annan skulle ta initiativ till att jaga ikapp honom kunde Schumacher glida ifrån till en tämligen enkel seger.
I övrigt får man ju konstatera att den eller de som producerade Eurosports sändning inte hade någon av sina bättre dagar på jobbet. Först missade man Wesemanns och Voigts intressanta utbrytning 4-5 mil före mål på grund av ett reklamavbrott. Sen valde man av någon anledning att lägga in en reklampaus när det var dags för den näst sista backen Keutenberg. Slutligen lyckades man missa både när vinnaren Schumacher rullade över mållinjen och i princip all action i den grupp som jagade honom uppför Cauberg.
Det man däremot lyckades visa på ett förnämligt vis var hur fjolårsvinnaren Fränk Schleck bogserades tillbaks till klungan av sin servicebil efter en vurpa. Det stora antal vattenflaskor han verkade behöva lämnades över på ett väldigt långsamt vis och mekanikern behövde titta till hans cykel påfallande ofta...
I övrigt får man ju konstatera att den eller de som producerade Eurosports sändning inte hade någon av sina bättre dagar på jobbet. Först missade man Wesemanns och Voigts intressanta utbrytning 4-5 mil före mål på grund av ett reklamavbrott. Sen valde man av någon anledning att lägga in en reklampaus när det var dags för den näst sista backen Keutenberg. Slutligen lyckades man missa både när vinnaren Schumacher rullade över mållinjen och i princip all action i den grupp som jagade honom uppför Cauberg.
Det man däremot lyckades visa på ett förnämligt vis var hur fjolårsvinnaren Fränk Schleck bogserades tillbaks till klungan av sin servicebil efter en vurpa. Det stora antal vattenflaskor han verkade behöva lämnades över på ett väldigt långsamt vis och mekanikern behövde titta till hans cykel påfallande ofta...
lördag 21 april 2007
Amstel Gold Race
Eurosport - söndag 22 april kl. 15:00
Så har vi nått fram till den sista veckan med vårklassiker som bjuder på Amstel Gold Race i Holland och Flèche Wallonne och Liège-Bastogne-Liège i Belgien, eller vi kanske ska säga Vallonien. Liksom i tävlingarna i Flandern kommer det att handla en hel del om backar. De lite längre och inte fullt så tvärbranta backarna samt avsaknaden av kullersten gör dock att loppen får en lite annorlunda karaktär än dessa. Det är även till viss del är andra cyklister som är med och slåss om segrarna här, många lag ändrar sina laguppställningar en hel del.
Först ut är Amstel Gold Race som körs i sydöstligaste delen av Holland. Denna den yngsta av vårklassikerna liknar till viss del Flandern runt med sina korta och branta backar och smala vägar. Här finns dock ingen kullersten och backarna är mer jämnt fördelade över de 25 milen. Av de hela 31 backarna cyklisterna ska kämpa sig upp för märks framför allt Cauberg som man avslutar med och dessförinnan passerar två gånger. Här brukar det vara en härlig stämning med mångdubbla publikled.
Det som ger Amstel Gold Race sin särprägel är att det är så backigt mest hela tiden. Här finns inga partier för egentlig återhämtning mellan backarna och framför allt avslutningstimmen brukar bli härligt intensiv och spännande med många utbrytningsförsök. Det här loppet har allt mer börjat bli en av mina favoriter.
Den som mest av allt förtjänar att vinna här är holländaren Michael Boogerd (Rabobank). Han vann här 1999 och har därefter varit på pallen varje år utom 2001. Någon mer seger har det dock inte blivit. Han gör nu förmodligen sitt sista framträdande i denna sin hemmatävling, och ingen skulle missunna honom att få avsluta med en seger. Med tanke på hur stark han sett ut tidigare i år tror jag också att han fixar det.
Men utmanarna är många. Några som säkert vill ha ett ord med i leken är världsmästaren Paolo Bettini (Italien/Quickstep) som haft en rätt misslyckad och otursförföljd säsong hittills, Steffen Wesemann (Schweiz/Wiesenhof) som visade att han är i storform under förra helgen Paris-Roubaix, Davide Rebellin (Italien/Gerolsteiner) som 2004 lyckades vinna alla de tre avslutande vårklassikerna och visat fina takter på senare tid och förstås fjolårsvinnaren Fränk Schleck (Luxemburg/CSC). Ytterligare ett par namn som det ska bli spännande att se vad de kan ställa till med är Patrik Sinkewitz (Tyskland/T-Mobile), Chris Horner (USA/Predictor-Lotto) i och inte minst Riccardo Ricco' (Italien/Saunier-Duval) som var sensationellt bra i etapploppet Tirreno-Adriatico tidigare i år där han vann två etapper.
Två svenskar kommer till start, Gustav Larsson (Unibet) och Thomas Lövkvist (Francaise des jeux). Bäst chans att placera sig bra här har nog Gustav Larsson, men vi ska inte förvänta oss några underverk av någon av dem.
Så har vi nått fram till den sista veckan med vårklassiker som bjuder på Amstel Gold Race i Holland och Flèche Wallonne och Liège-Bastogne-Liège i Belgien, eller vi kanske ska säga Vallonien. Liksom i tävlingarna i Flandern kommer det att handla en hel del om backar. De lite längre och inte fullt så tvärbranta backarna samt avsaknaden av kullersten gör dock att loppen får en lite annorlunda karaktär än dessa. Det är även till viss del är andra cyklister som är med och slåss om segrarna här, många lag ändrar sina laguppställningar en hel del.
Först ut är Amstel Gold Race som körs i sydöstligaste delen av Holland. Denna den yngsta av vårklassikerna liknar till viss del Flandern runt med sina korta och branta backar och smala vägar. Här finns dock ingen kullersten och backarna är mer jämnt fördelade över de 25 milen. Av de hela 31 backarna cyklisterna ska kämpa sig upp för märks framför allt Cauberg som man avslutar med och dessförinnan passerar två gånger. Här brukar det vara en härlig stämning med mångdubbla publikled.
Det som ger Amstel Gold Race sin särprägel är att det är så backigt mest hela tiden. Här finns inga partier för egentlig återhämtning mellan backarna och framför allt avslutningstimmen brukar bli härligt intensiv och spännande med många utbrytningsförsök. Det här loppet har allt mer börjat bli en av mina favoriter.
Den som mest av allt förtjänar att vinna här är holländaren Michael Boogerd (Rabobank). Han vann här 1999 och har därefter varit på pallen varje år utom 2001. Någon mer seger har det dock inte blivit. Han gör nu förmodligen sitt sista framträdande i denna sin hemmatävling, och ingen skulle missunna honom att få avsluta med en seger. Med tanke på hur stark han sett ut tidigare i år tror jag också att han fixar det.
Men utmanarna är många. Några som säkert vill ha ett ord med i leken är världsmästaren Paolo Bettini (Italien/Quickstep) som haft en rätt misslyckad och otursförföljd säsong hittills, Steffen Wesemann (Schweiz/Wiesenhof) som visade att han är i storform under förra helgen Paris-Roubaix, Davide Rebellin (Italien/Gerolsteiner) som 2004 lyckades vinna alla de tre avslutande vårklassikerna och visat fina takter på senare tid och förstås fjolårsvinnaren Fränk Schleck (Luxemburg/CSC). Ytterligare ett par namn som det ska bli spännande att se vad de kan ställa till med är Patrik Sinkewitz (Tyskland/T-Mobile), Chris Horner (USA/Predictor-Lotto) i och inte minst Riccardo Ricco' (Italien/Saunier-Duval) som var sensationellt bra i etapploppet Tirreno-Adriatico tidigare i år där han vann två etapper.
Två svenskar kommer till start, Gustav Larsson (Unibet) och Thomas Lövkvist (Francaise des jeux). Bäst chans att placera sig bra här har nog Gustav Larsson, men vi ska inte förvänta oss några underverk av någon av dem.
fredag 13 april 2007
En dag i helvetet
Eurosport - söndag 15 april kl. 14:00
Innan jag såg Paris-Roubaix första gången hade jag inte kunnat föreställa mig att det finns en sådan här tävling. Det som sätter sin prägel på det här loppet är pavé-sektionerna, smala vägavsnitt med en kullerstensbeläggning som i många fall är riktigt sönderkörd och skakig. Ibland är vägarna så dåliga att man undrar hur det överhuvudtaget är möjligt att framföra en racerhoj på dem. Under de 259 kilometrarna mellan Compiègne strax norr om Paris och velodromen i Roubaix nära gränsen mot Belgien kommer man i år att utsättas för 28 pavé-avsnitt av varierande längd och svårighet som tillsammans mäter 52,7 km.
Den här gången törs jag lova att det inte är någon stor klunga kvar med några mil kvar till målet. Loppet brukar börja hetta till på allvar när man kommer till den berömda och brutala pavé-sträckan vid Arenberg med knappt tio mil kvar till mål. Därefter brukar tätgruppen minska lite i storlek för varje pavé-sektion som passeras. Och efter den sista riktigt svåra pavé-sektionen, som är Carrefour de l'Arbre efter 242 km (den fjärde från slutet), brukar det återstå en handfull cyklister med chans att vinna. För att vara med där krävs det naturligtvis att man klarar av att köra fort på pavén. Det är rätt häftigt att se hur de som är bra på att köra pavé flyter fram tämligen obehindrat, medan andra studsar runt mer eller mindre okontrollerat. Sen gäller det också att inte ha oturen att vurpa eller punktera vid fel tillfälle. På grund av underlaget är det alltid mycket vurpor och punkteringar i Paris-Roubaix. Om man drabbas i ett avgörande läge kan dagen vara förstörd.
Glädjande nog är en av de som behärskar pavé-underlaget svenske Magnus Bäckstedt (Liquigas) som vann här 2004. Han har haft en besvärlig vinter där en vurpskadad axel hindrat honom en hel del i träningen. Han har dock på senare tid presterat mycket bra i ett par korta tempolopp, så han kan uppenbarligen åka fort ett litet tag i alla fall. "Maggie" kommer att sälja sig dyrt, och det återstår bara att se om han har slitit sig till en så bra form att han klarar av ett så långt och hårt lopp som Paris-Roubaix. Jag tvivlar men hoppas.
Fjolårsvinnaren Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) får finna sig i att vara huvudfavorit. Han har sett helt brutalt stark tidigare under veckan. I Gent-Wevelgem körde han rent av så hårt att han förstörde samarbetet i klungan för att jag ikapp utbrytargruppen när han gick upp och drog.
Till övriga favoriter hör ytterligare ett par namn som kanske börjar bli bekanta nu: Flandern runt-vinnaren Alessandro Ballan (Italien/Lampre), Flandern runt-tvåan Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto) och, förstås, Tom Boonen (Belgien/Quickstep) som vunnit här en gång. En annan åkstark cyklist som placerat sig långt fram i Paris-Roubaix de senaste åren är spanjoren Juan Antonio Flecha (Rabobank). Jag ska dock sticka ut hakan lite och tippa en österrikisk seger genom Bernhard Eisel (T-Mobile). Han är en av dem som flyter fram allra finast över pavén, har närmat sig täten år för år och kör dessutom nu i ett väldigt starkt lag.
Paris-Roubaix är en helt unik tävling. För mig är det en av cykelårets absoluta höjdpunkter, och inte ens det utlovade sommarvädret kommer att hindra mig från att titta på söndag.
Innan jag såg Paris-Roubaix första gången hade jag inte kunnat föreställa mig att det finns en sådan här tävling. Det som sätter sin prägel på det här loppet är pavé-sektionerna, smala vägavsnitt med en kullerstensbeläggning som i många fall är riktigt sönderkörd och skakig. Ibland är vägarna så dåliga att man undrar hur det överhuvudtaget är möjligt att framföra en racerhoj på dem. Under de 259 kilometrarna mellan Compiègne strax norr om Paris och velodromen i Roubaix nära gränsen mot Belgien kommer man i år att utsättas för 28 pavé-avsnitt av varierande längd och svårighet som tillsammans mäter 52,7 km.
Den här gången törs jag lova att det inte är någon stor klunga kvar med några mil kvar till målet. Loppet brukar börja hetta till på allvar när man kommer till den berömda och brutala pavé-sträckan vid Arenberg med knappt tio mil kvar till mål. Därefter brukar tätgruppen minska lite i storlek för varje pavé-sektion som passeras. Och efter den sista riktigt svåra pavé-sektionen, som är Carrefour de l'Arbre efter 242 km (den fjärde från slutet), brukar det återstå en handfull cyklister med chans att vinna. För att vara med där krävs det naturligtvis att man klarar av att köra fort på pavén. Det är rätt häftigt att se hur de som är bra på att köra pavé flyter fram tämligen obehindrat, medan andra studsar runt mer eller mindre okontrollerat. Sen gäller det också att inte ha oturen att vurpa eller punktera vid fel tillfälle. På grund av underlaget är det alltid mycket vurpor och punkteringar i Paris-Roubaix. Om man drabbas i ett avgörande läge kan dagen vara förstörd.
Glädjande nog är en av de som behärskar pavé-underlaget svenske Magnus Bäckstedt (Liquigas) som vann här 2004. Han har haft en besvärlig vinter där en vurpskadad axel hindrat honom en hel del i träningen. Han har dock på senare tid presterat mycket bra i ett par korta tempolopp, så han kan uppenbarligen åka fort ett litet tag i alla fall. "Maggie" kommer att sälja sig dyrt, och det återstår bara att se om han har slitit sig till en så bra form att han klarar av ett så långt och hårt lopp som Paris-Roubaix. Jag tvivlar men hoppas.
Fjolårsvinnaren Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) får finna sig i att vara huvudfavorit. Han har sett helt brutalt stark tidigare under veckan. I Gent-Wevelgem körde han rent av så hårt att han förstörde samarbetet i klungan för att jag ikapp utbrytargruppen när han gick upp och drog.
Till övriga favoriter hör ytterligare ett par namn som kanske börjar bli bekanta nu: Flandern runt-vinnaren Alessandro Ballan (Italien/Lampre), Flandern runt-tvåan Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto) och, förstås, Tom Boonen (Belgien/Quickstep) som vunnit här en gång. En annan åkstark cyklist som placerat sig långt fram i Paris-Roubaix de senaste åren är spanjoren Juan Antonio Flecha (Rabobank). Jag ska dock sticka ut hakan lite och tippa en österrikisk seger genom Bernhard Eisel (T-Mobile). Han är en av dem som flyter fram allra finast över pavén, har närmat sig täten år för år och kör dessutom nu i ett väldigt starkt lag.
Paris-Roubaix är en helt unik tävling. För mig är det en av cykelårets absoluta höjdpunkter, och inte ens det utlovade sommarvädret kommer att hindra mig från att titta på söndag.
onsdag 11 april 2007
Magenta och blodrött
När man väl skakat av sig skäckbilderna från Kemmelberg-nedfarten bjöds det på fantastisk cykelåkning i avslutningen av Gent-Wevelgem. Först var man säker på att klungan skulle jobba in den lilla utbrytargruppen, sedan började man tvivla för att snart bli säker på att den inte skulle göra det. Sen hann man för ett par korta ögonblick tro att klungan trots allt skulle komma ikapp utbrytargruppen innan allt avslutades med en perfekt attack av Marcus Burghardt (Tyskland) som gav honom segern och en taktiskt fin körning av Roger Hammond (Storbritannien) för andraplatsen och en dubbelseger för T-Mobile-stallet.
En sak jag satt och funderade över under den trevliga avslutningen var om det här loppet verkligen behöver Kemmelberg. Varför inte ersätta denna men någon eller några andra backar så att man slipper den uppenbart farliga nedfarten, även om dessa inte skulle vara lika hårda och avgörande. De smala fina vägarna som vindlar sig fram genom ett öppet och vindutsatt jordbrukslandskap de sista milen av loppet inbjuder till stenhård körning där det är kantvind. Om det är mer blåst än det var den här gången (vilket det är de flesta åren) gör det sitt till för att stycka upp klungan. Låt det vara avgörande för vilka som är med och kör om segern. Det skulle vara roligare än att listan på skadade är längre än storleken på den grupp som spurtar mot mållinjen.
En sak jag satt och funderade över under den trevliga avslutningen var om det här loppet verkligen behöver Kemmelberg. Varför inte ersätta denna men någon eller några andra backar så att man slipper den uppenbart farliga nedfarten, även om dessa inte skulle vara lika hårda och avgörande. De smala fina vägarna som vindlar sig fram genom ett öppet och vindutsatt jordbrukslandskap de sista milen av loppet inbjuder till stenhård körning där det är kantvind. Om det är mer blåst än det var den här gången (vilket det är de flesta åren) gör det sitt till för att stycka upp klungan. Låt det vara avgörande för vilka som är med och kör om segern. Det skulle vara roligare än att listan på skadade är längre än storleken på den grupp som spurtar mot mållinjen.
måndag 9 april 2007
Berg i Baskien
Eurosport - måndag 9 april-lördag 14 april. Se Eurosports hemsida för tider.
I den lilla regionen Baskien i norra Spanien handlar cykling väldigt mycket om att åka i berg. I etapploppet Vuelta Ciclista al Pais Vasco, Baskien runt, bjuds det på fem etapper med profiler som påminner om sågklingor samt en avslutande lite slätare tempoetapp. Under de fem linjeetapperna ska man över inte mindre än 35 berg!
Startlistan är imponerande och borgar för en intressant tillställning. Här finns namn som Carlos Sastre, Alejandro Valverde, Denis Menchov, Alberto Contador, Damiano Cunego, Danilo Di Luca, Cadel Evans och förstås fjolårsvinnaren José Angel Gomez Marchante. Alltså en stor del av den absoluta etapploppseliten. Just den här tävlingen är kanske inte säsongens stora mål för de här herrarna, utan är mer en viktig förberedelse inför större uppgifter. Till exempel vill säkert de som ska ta sig an årets bergiga Giro d'Italia om en månad få bra signaler om att de är på rätt väg här.
Sverige representeras av Thomas Lövkvist (Francaise des Jeux) och Gustav Larsson (Unibet). Det är i just sådana här korta etapplopp jag tror att den fortfarande unge och lovande men ändå rutinerade Thomas Lövkvist har störst chans att bli riktigt bra, även om drömmen om att han ska kunna vara med och fajtas om topplaceringar i Tour de France fortfarande lever. Han verkar ha tagit ett kliv framåt i utvecklingen i år och för en vecka sedan satte han en handfull världscyklister på plats när han vann den avslutande tempoetappen i Critérium International. Just Baskien runt är väl i backigaste laget för Lövkvist. Han kan säkert hänga med bra på flera etapper, men det är nog på den avslutande tempoetappen vi ska hoppas på något riktigt fint. Även för Gustav Larsson, som gissningsvis har en ren hjälpryttarroll här, kan vi hoppas på en bra insats på tempoetappen.
I den lilla regionen Baskien i norra Spanien handlar cykling väldigt mycket om att åka i berg. I etapploppet Vuelta Ciclista al Pais Vasco, Baskien runt, bjuds det på fem etapper med profiler som påminner om sågklingor samt en avslutande lite slätare tempoetapp. Under de fem linjeetapperna ska man över inte mindre än 35 berg!
Startlistan är imponerande och borgar för en intressant tillställning. Här finns namn som Carlos Sastre, Alejandro Valverde, Denis Menchov, Alberto Contador, Damiano Cunego, Danilo Di Luca, Cadel Evans och förstås fjolårsvinnaren José Angel Gomez Marchante. Alltså en stor del av den absoluta etapploppseliten. Just den här tävlingen är kanske inte säsongens stora mål för de här herrarna, utan är mer en viktig förberedelse inför större uppgifter. Till exempel vill säkert de som ska ta sig an årets bergiga Giro d'Italia om en månad få bra signaler om att de är på rätt väg här.
Sverige representeras av Thomas Lövkvist (Francaise des Jeux) och Gustav Larsson (Unibet). Det är i just sådana här korta etapplopp jag tror att den fortfarande unge och lovande men ändå rutinerade Thomas Lövkvist har störst chans att bli riktigt bra, även om drömmen om att han ska kunna vara med och fajtas om topplaceringar i Tour de France fortfarande lever. Han verkar ha tagit ett kliv framåt i utvecklingen i år och för en vecka sedan satte han en handfull världscyklister på plats när han vann den avslutande tempoetappen i Critérium International. Just Baskien runt är väl i backigaste laget för Lövkvist. Han kan säkert hänga med bra på flera etapper, men det är nog på den avslutande tempoetappen vi ska hoppas på något riktigt fint. Även för Gustav Larsson, som gissningsvis har en ren hjälpryttarroll här, kan vi hoppas på en bra insats på tempoetappen.
söndag 8 april 2007
Flandern runt: Eftersnack...
...och det sista inför Gent-Wevelgem
Efter Milano-San Remo skrev jag att allt varit som det brukar i den tävlingen. Den här gången får jag väl i stället säga att ingenting var sig likt. Solen sken och det var vindstilla, backe efter backe passerades på ett ovanligt stillsamt vis och utan att något avgörande hände, och inför den näst sista stigningen Muur-Kappelmuur med blott 16 km kvar till mållinjen var klungan fortfarande enorm. Kanske väntade alla på att det favorittyngda och fantastiskt starka Quickstep-laget skulle ta ett rejält tag i taktpinnen?
Från mitten av Muur-Kappelmuur dominerade slutsegraren Alessandro Ballan (Italien/Lampre) fullständigt. Även om man måste lida lite med den oerhört besvikne Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto) som inkasserade sin tredje andra plats i Flandern runt på fyra år har jag svårt att se en värdigare vinnare. Han krossade motståndet uppför Kappelmuur, såg i princip ensam till att ledarduon höll undan fram till upploppsrakan och var var slutligen den starkare av de båda i spurten trots att Hoste körde taktiskt perfekt sista kilometern.
Quickstep misslyckades helt. I Eurosports "inför-program" pratades det kaxigt om att ta hem hela prispallen. Så Tom Boonens 12:e-plats är antagligen ingenting man är nöjda med. Uppenbarligen hade ingen av deras tre kaptener (Tom Boonen, Paolo Bettini och Peter van Petegem) någon av sina bästa dagar. Dessutom fick man kanske med fel cyklister i den enda utbrytningen som kändes riktigt het. Om det varit någon ur kaptenstrion i stället för Steegmans och Hulsmans som varit med i den fina utbrytargruppen efter Leberg hade den kanske haft möjlighet att hålla ända hem.
Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) utmålades både av sig själv och andra som en segerkandidat och är kanske därför inte helt nöjd med sin dag. Hans ruggiga körning på ett par flacka avsnitt mellan backarna, bland annat ett kullerstensparti, visar dock att han blir att räkna med i Paris-Roubaix på söndag. Frågan är bara varför han valde att köra på det viset när han både verkar vara i form och ha förmågan att vara med och slåss om segern.
Det verkar bli trivsamt väder (varmt, vindstilla men möjligen någon regnskur) i Belgien även på onsdag när det är dags för Gent Wevelgem. Det gör att även den tävlingen blir en enklare resa än det kan vara och att man kan nog räkna med att rätt många kommer att ha chansen att vara med mot slutet. Mitt tips om Philippe Gilbert (Belgien/Francaise des Jeux) som slutsegrare ligger fast. Jag ska dock gardera lite. Quickstep lär vara rejält revanschsugna och göra allt för att bädda för Tom Boonen i en spurt. Där får de se upp med Daniele Bennati (Italien/Lampre) som i Flandern runt visade att han är mer än en renodlad spurtare. Han är måhända inte redo för de stora segrarna än, men se upp med den killen i kommande års klassiker!
I de preliminära startlistorna saknas tyvärr Jonas Ljungblad i Unibets trupp. Ende svensk till start är då igen Marcus Ljungqvist. Jag hoppas på en lugnare resa för hans CSC än i Flandern runt (där de drabbades av flera krascher) och att Marcus får lite friare tyglar.
Gent-Wevelgem visas på Eurosport på onsdag kl. 14:30.
Efter Milano-San Remo skrev jag att allt varit som det brukar i den tävlingen. Den här gången får jag väl i stället säga att ingenting var sig likt. Solen sken och det var vindstilla, backe efter backe passerades på ett ovanligt stillsamt vis och utan att något avgörande hände, och inför den näst sista stigningen Muur-Kappelmuur med blott 16 km kvar till mållinjen var klungan fortfarande enorm. Kanske väntade alla på att det favorittyngda och fantastiskt starka Quickstep-laget skulle ta ett rejält tag i taktpinnen?
Från mitten av Muur-Kappelmuur dominerade slutsegraren Alessandro Ballan (Italien/Lampre) fullständigt. Även om man måste lida lite med den oerhört besvikne Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto) som inkasserade sin tredje andra plats i Flandern runt på fyra år har jag svårt att se en värdigare vinnare. Han krossade motståndet uppför Kappelmuur, såg i princip ensam till att ledarduon höll undan fram till upploppsrakan och var var slutligen den starkare av de båda i spurten trots att Hoste körde taktiskt perfekt sista kilometern.
Quickstep misslyckades helt. I Eurosports "inför-program" pratades det kaxigt om att ta hem hela prispallen. Så Tom Boonens 12:e-plats är antagligen ingenting man är nöjda med. Uppenbarligen hade ingen av deras tre kaptener (Tom Boonen, Paolo Bettini och Peter van Petegem) någon av sina bästa dagar. Dessutom fick man kanske med fel cyklister i den enda utbrytningen som kändes riktigt het. Om det varit någon ur kaptenstrion i stället för Steegmans och Hulsmans som varit med i den fina utbrytargruppen efter Leberg hade den kanske haft möjlighet att hålla ända hem.
Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) utmålades både av sig själv och andra som en segerkandidat och är kanske därför inte helt nöjd med sin dag. Hans ruggiga körning på ett par flacka avsnitt mellan backarna, bland annat ett kullerstensparti, visar dock att han blir att räkna med i Paris-Roubaix på söndag. Frågan är bara varför han valde att köra på det viset när han både verkar vara i form och ha förmågan att vara med och slåss om segern.
Det verkar bli trivsamt väder (varmt, vindstilla men möjligen någon regnskur) i Belgien även på onsdag när det är dags för Gent Wevelgem. Det gör att även den tävlingen blir en enklare resa än det kan vara och att man kan nog räkna med att rätt många kommer att ha chansen att vara med mot slutet. Mitt tips om Philippe Gilbert (Belgien/Francaise des Jeux) som slutsegrare ligger fast. Jag ska dock gardera lite. Quickstep lär vara rejält revanschsugna och göra allt för att bädda för Tom Boonen i en spurt. Där får de se upp med Daniele Bennati (Italien/Lampre) som i Flandern runt visade att han är mer än en renodlad spurtare. Han är måhända inte redo för de stora segrarna än, men se upp med den killen i kommande års klassiker!
I de preliminära startlistorna saknas tyvärr Jonas Ljungblad i Unibets trupp. Ende svensk till start är då igen Marcus Ljungqvist. Jag hoppas på en lugnare resa för hans CSC än i Flandern runt (där de drabbades av flera krascher) och att Marcus får lite friare tyglar.
Gent-Wevelgem visas på Eurosport på onsdag kl. 14:30.
tisdag 3 april 2007
Belgiska backar
I Milano-San Remo fick de som tycker om stora klungspurter sitt lystmäte. Men de resterande vårklassikerna är en helt annan typ av tävlingar. Från och med nu kommer det att handla mycket om backar, smala vägar, kantvind, ruskväder och inte minst pavé. Tävlingar där agnarna sållas från vetet långt innan man kommer fram till upploppsrakan. Ofta handlar det om bara ett fåtal cyklister som gör upp segern under de sista milen. Först ut är spektakulära Ronde van Vlaanderen (Flandern runt) och därefter i turordningen står den något beskedligare Gent-Wevelgem.
Ronde van Vlaanderen
Eurosport - söndag 8 april kl. 13:00 (Härligt tidig sändningsstart!)
I de Ronde har cyklisterna att se fram emot ett antal förvisso korta, men mycket branta backar (ofta med en maxlutning på 15-20 %). Dessa är ofta smala och ibland belagda med kullersten. I årets upplaga är backarna 18 till antalet, jämnt fördelade över den andra halvan av det 256 km långa loppet. I de här backarna bjuds det på härligt offensiv körning i högsta fart, och redan långt före mål är det loppets huvudfavoriter som försöker köra sönder varandra.
Ett talande exempel på vad de här backarna kan ställa till med fick vi i legendariska Koppenberg i förra årets Flandern runt. En cyklist rätt långt fram i klungan tvingades av någon anledning stanna. Han stoppade då upp hela fältet bakom, och eftersom Koppenberg är sällsynt brant och jävlig kunde flertalet av de som tvingats stanna inte komma igång och cykla igen. De tvingades därför springa upp för backen! De omkring femton cyklister som lyckades undvika stoppet kom loss i en helt avgörande utbrytning. Den incidenten är säkerligen huvudorsaken till att Koppenberg inte finns med bland backarna i år. Men det finns utmaningar så det räcker ändå, tro mig.
Med det sagt kanske man kan tycka att det handlar om att ha tur i Flandern runt. Jag tycker dock att det handlar mer om att behärska förutsättningarna. För att vinna här krävs det inte bara på att man är bra på att köra uppför den här typen av backar. Eftersom det ofta är smalt, och ibland bara finns ett "spår" att köra i, måste man även se till att ha en bra position i klungan. Det innbär att man måste vara beredd på att köra fort och sitta med långt fram inför varje backe. Hamnar man en bit bak när det är dags för en viktig backe löper man stor risk att bli avhängd.
De två senaste åren har belgaren Tom Boonen (Quickstep) vunnit. Han har visat mycket bra form den senaste tiden med segrar i två Flandern runt-liknande "semi-klassiker", och får därför gälla som huvudfavorit även i år. Lyckas han vinna blir han ännu en gång historisk genom att bli den andre någonsin att ta tre raka segrar i Flandern runt. Den ende som lyckats med den bedriften tidigare är italienaren Fiorenzo Magni, som tog sina segrar 1949-1951.
Men det finns gott om utmanare om segern. Några av de godaste kandidaterna är fjolårstvåan Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto), Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) som sånär slog Boonen i spurten om segern i E3 prijs Vlaanderen i lördags, Alessandro Ballan (Italien/Lampre) som verkar ha återfunnit sin storform från förra året och Stijn Devolder (Belgien/Discovery) som sett stark ut men kanske lagt sitt krut lite tidigt i ett par tuffa belgiska lopp den senaste tiden.
Bered er på en intensiv och spännade tävling i ett Flandern där cyklingen är en del av religionen. Om det blir belgisk seger på söndag kommer kyrkklockor runt om i Flandern att ringa.
Gent-Wewelgem
Eurosport - onsdag 11 april kl. 14:30
Gent-Wevelgem är en lite behagligare tävling än Flandern runt. Lite kortare och lite mindre backigt. Den tuffaste utmaningen den tuffa kullerstensbacken Kemmelberg som man får ta sig an två gånger (om jag förstått rätt). Om det blåser, vilket det ofta gör i Belgien på våren, gör även hårdkörning där det är kantvind sitt till för att splittra upp klungan.
Det här är ett lopp som passar åkstarka spurtare och attackcykister. Om det avgörs i en spurt innehåller klungan sällan mer än omkring 30 cyklister. Av någon anledning vinns den här tävlingen ofta av ett lite annat spektrum av cyklister än de man normalt sett börjar att rabbla upp som favoriter när det handlar om tuffa endagslopp. Det gör det här till en klart svårtippad historia, och jag skulle nog kunna räkna upp ett 20-tal cyklister med en god chans att vinna. Jag tror dock att den härligt attackvillige belgaren Philippe Gilbert (Francaise des Jeux) drar det längsta strået i årets upplaga!
Svenskhopp?
I Flandern runt heter det stora svenskhoppet Marcus Ljungqvist (CSC). Han är i bra form, trivs i sådana här tuffa endagslopp och körde fint i förra årets Flandern runt innan han fastnade strax bakom stoppet i Koppenberg. Hans problem är kanske i första hand att få tillräckligt utrymme i det stjärnspäckade storlaget CSC för att få vara med och köra om tätplaceringarna.
I Gent-Wevelgem tror jag att de svenska färgerna bäst försvaras av Jonas Ljungblad (Unibet). En lite anonym cyklist som faktiskt har en rätt skaplig meritlista. Det är just småtuffa endagslopp som är hans specialitet, och i just det här lagom långa och lagom tuffa loppet borde han ha bra möjligheter till en fin placering.
Ronde van Vlaanderen
Eurosport - söndag 8 april kl. 13:00 (Härligt tidig sändningsstart!)
I de Ronde har cyklisterna att se fram emot ett antal förvisso korta, men mycket branta backar (ofta med en maxlutning på 15-20 %). Dessa är ofta smala och ibland belagda med kullersten. I årets upplaga är backarna 18 till antalet, jämnt fördelade över den andra halvan av det 256 km långa loppet. I de här backarna bjuds det på härligt offensiv körning i högsta fart, och redan långt före mål är det loppets huvudfavoriter som försöker köra sönder varandra.
Ett talande exempel på vad de här backarna kan ställa till med fick vi i legendariska Koppenberg i förra årets Flandern runt. En cyklist rätt långt fram i klungan tvingades av någon anledning stanna. Han stoppade då upp hela fältet bakom, och eftersom Koppenberg är sällsynt brant och jävlig kunde flertalet av de som tvingats stanna inte komma igång och cykla igen. De tvingades därför springa upp för backen! De omkring femton cyklister som lyckades undvika stoppet kom loss i en helt avgörande utbrytning. Den incidenten är säkerligen huvudorsaken till att Koppenberg inte finns med bland backarna i år. Men det finns utmaningar så det räcker ändå, tro mig.
Med det sagt kanske man kan tycka att det handlar om att ha tur i Flandern runt. Jag tycker dock att det handlar mer om att behärska förutsättningarna. För att vinna här krävs det inte bara på att man är bra på att köra uppför den här typen av backar. Eftersom det ofta är smalt, och ibland bara finns ett "spår" att köra i, måste man även se till att ha en bra position i klungan. Det innbär att man måste vara beredd på att köra fort och sitta med långt fram inför varje backe. Hamnar man en bit bak när det är dags för en viktig backe löper man stor risk att bli avhängd.
De två senaste åren har belgaren Tom Boonen (Quickstep) vunnit. Han har visat mycket bra form den senaste tiden med segrar i två Flandern runt-liknande "semi-klassiker", och får därför gälla som huvudfavorit även i år. Lyckas han vinna blir han ännu en gång historisk genom att bli den andre någonsin att ta tre raka segrar i Flandern runt. Den ende som lyckats med den bedriften tidigare är italienaren Fiorenzo Magni, som tog sina segrar 1949-1951.
Men det finns gott om utmanare om segern. Några av de godaste kandidaterna är fjolårstvåan Leif Hoste (Belgien/Predictor-Lotto), Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) som sånär slog Boonen i spurten om segern i E3 prijs Vlaanderen i lördags, Alessandro Ballan (Italien/Lampre) som verkar ha återfunnit sin storform från förra året och Stijn Devolder (Belgien/Discovery) som sett stark ut men kanske lagt sitt krut lite tidigt i ett par tuffa belgiska lopp den senaste tiden.
Bered er på en intensiv och spännade tävling i ett Flandern där cyklingen är en del av religionen. Om det blir belgisk seger på söndag kommer kyrkklockor runt om i Flandern att ringa.
Gent-Wewelgem
Eurosport - onsdag 11 april kl. 14:30
Gent-Wevelgem är en lite behagligare tävling än Flandern runt. Lite kortare och lite mindre backigt. Den tuffaste utmaningen den tuffa kullerstensbacken Kemmelberg som man får ta sig an två gånger (om jag förstått rätt). Om det blåser, vilket det ofta gör i Belgien på våren, gör även hårdkörning där det är kantvind sitt till för att splittra upp klungan.
Det här är ett lopp som passar åkstarka spurtare och attackcykister. Om det avgörs i en spurt innehåller klungan sällan mer än omkring 30 cyklister. Av någon anledning vinns den här tävlingen ofta av ett lite annat spektrum av cyklister än de man normalt sett börjar att rabbla upp som favoriter när det handlar om tuffa endagslopp. Det gör det här till en klart svårtippad historia, och jag skulle nog kunna räkna upp ett 20-tal cyklister med en god chans att vinna. Jag tror dock att den härligt attackvillige belgaren Philippe Gilbert (Francaise des Jeux) drar det längsta strået i årets upplaga!
Svenskhopp?
I Flandern runt heter det stora svenskhoppet Marcus Ljungqvist (CSC). Han är i bra form, trivs i sådana här tuffa endagslopp och körde fint i förra årets Flandern runt innan han fastnade strax bakom stoppet i Koppenberg. Hans problem är kanske i första hand att få tillräckligt utrymme i det stjärnspäckade storlaget CSC för att få vara med och köra om tätplaceringarna.
I Gent-Wevelgem tror jag att de svenska färgerna bäst försvaras av Jonas Ljungblad (Unibet). En lite anonym cyklist som faktiskt har en rätt skaplig meritlista. Det är just småtuffa endagslopp som är hans specialitet, och i just det här lagom långa och lagom tuffa loppet borde han ha bra möjligheter till en fin placering.
lördag 31 mars 2007
Regnbågströjans förbannelse
Det sägs ju att det vilar en förbannelse över världsmästartröjan som medför att den som "tvingas" bära den drabbas av otur. En som fått känna på det är nuvarande landsvägsmästaren Paolo Bettini. Hittills har hans säsong innehållit ett antal vurpor, tekniska problem i Milano-San Remo som tvingade honom att jaga ikapp klungan uppför Cipressa istället för att vara längst fram i den och attackera, och nu idag kedjebrott några ögonblick efter att han iscensatt den avgörande utbrytningen i E3 Preis Vlaanderen.
måndag 26 mars 2007
Grundkurs i bancykling
Eurosport sänder från VM i bancykling som pågår från torsdag 29 mars till och med söndag 1 april Se deras hemsida för sändningstider. Tävlingsprogrammet finns här.
Det oförstående man ofta möts av när man berättar att man är intresserad av cykling är inget mot det man möts av när man berättar att man gillar bancykling. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att den genomsnittlige sportintresserade svenskens kontakt med sporten är genom förvirrade Jens Lind-inslag i samband med varje OS som mer syftar till att belysa vilka märkliga sporter det finns än att förklara vad som egentligen försigår på velodromen.
Men om man tar sig tid att tränga in lite djupare i bancyklingsvärlden hittar man ett antal fina idrottsgrenar som innehåller både kamp, intensitet och dramatik. Idrottsgernar som borde kunna tilltala den som är allmänt idrottsintresserad eller den som tycker att ett vanligt linjelopp på landsväg är en smula långtråkigt (hur man nu kan tycka det). Så här kommer ett försök att sprida lite ljus över denna häftiga men i Sverige så undangömda del av cykelsporten.
Gemensamt för alla bancyklingsgrenar är att man använder cyklar med fast utväxling utan frihjul. Således snurrar pedalerna så länge hjulen gör det och det finns ingen möjlighet att växla upp eller ner om man skulle vilja eller behöva det. Banan man kör på är tillverkad av trä och har kraftigt doserade kurvor. Banlängen är för det mesta 250 meter, men kan variera mellan 200 och 400 meter.
För att förenkla lite kan man dela in grenarna i sprintgrenar och uthållighetsgrenar. I VM-sammanhang är då sprintgrenarna sprint, keirin, kilometerlopp och lagsprint. Uthållighetsgrenarna är förföljelselopp (individuellt och lag), poänglopp, madison och scratch. Dessutom körs en mångkamp som kallas för omnium. Sprintcyklisterna är hårt specialiserade som bancyklister och är betydligt mer muskulösa än "vanliga" cyklister. På uthållighetsgrenarna träffar man däremot på en hel del cyklister som även tävlar i landsvägscykling.
Sprint: Sprint är den gren de flesta snabbt refererar till när man pratar om bancykling. Ni vet den där där de cyklar väldigt långsamt en stund för att sedan dra på som tokar sista varvet? Först körs en kvalomgång som en individuell sprint över 200 meter med flygande start där det gäller att prestera så bra tid som möjligt. Huvudtävlingen körs sedan som en utslagningstävling i cup-form där två cyklister möts i bäst av tre heat i varje omgång. Vinnaren går vidare till nästa omgång. I huvudtävlingen kör man tre varv och tid tas även här på de sista 200 metrarna. Det långsamma cyklandet i början är helt enkelt ett taktiskt spel där man försöker överlista motståndaren. Tidigare såg man rätt ofta att cyklisterna stod stilla och balanserade en stund för att vänta ut varandra (s.k. standstill). Det är dock en rätt sällsynt taktik idag, och om det händer finns en maxtid på 30 sekunder. Därefter måste den cyklist som satt igång standstillen cykla vidare för att inte förlora heatet.
Keirin: Det här är i mitt tycke en av bancyklingens pärlor! Loppen körs med 5-7 cyklister över 8 varv. De första fem och ett halvt varven leds fältet av en moped som successivt ökar farten från 30 km/h till 50 km/h. Under de varven får ingen passera mopeden. De sista två och ett halvt varven släpps fältet fritt och först i mål vinner. I mästerskap körs kvalheat, en mellanomgång och sedan finaler. Det taktiska spelet och kampen om positioner under den mopedledda delen loppen och det totala öset under slutvarven gör keirin till en helt underbar idrottsgren!
Kilometerlopp (500 meter för kvinnor): Helt enkelt ett en kilometer (eller 500 meter) långt individuellt tempolopp med stillastående start. Kilometerloppet är en mjölksyregren helt i klass med friidrottens 400 meter och kräver lite mer uthållighet än de andra sprintgrenarna. Världsrekordet är strax under en minut vilket motsvarar en snittfart på drygt 60 km/h!
Lagsprint: Körs med tremannalag över tre varv där cyklisterna drar varsitt varv och sedan "droppar av". Det är alltså bara en cyklist som slutligen går i mål. Först körs en kvalomgång där det gäller att prestera så bra tid som möjligt och sedan en finalomgång där två lag tävlar mot varandra.
Förföljelselopp: Här tävlar två cyklister mot varandra över en fast distans (4 km för män, 3 km för kvinnor). Man startar på varsin långsida och i finalomgången vinner man antingen genom att ha bäst tid eller genom att köra ifatt motståndaren. I den inledande kvalomgången tittar man enbart på tiden. Förföljelselopp körs även som lagtempo ("lagförföljelse") med fyra cyklister i varje lag. Tiden tas då på den tredje personen i laget som passerar mållinjen.
Poänglopp:Här gäller det, vilket namnet antyder, att samla poäng. Det gör mangenom att man spurtar om poäng vart tionde varv. Vid dessa spurtpris får ettan 5, tvåan 3, trean 2 och fyran 1 poäng. Man kan även få poäng om man varvar klungan. Lyckas man med det får man 20 poäng. Skulle man i stället bli trött och tappa ett varv på de andra får man 20 poängs avdrag. Så fort någon har varvat klungan neutraliseras läget och alla i klungan är med och spurtar om poängen nästa gång det är dags. Man får alltså inte automatiskt 5 poäng i varje spurt bara för att man varvat de andra. På samma sätt kan man vara med och spurta om poäng även om man tappat ett varv. Som ni säkert redan räknat ut vinner den som skrapar ihop flest poäng. Herrarna tävlar över 40 km (160 varv, 16 spurter om poäng) och damerna över 25 km (100 varv, 10 spurter om poäng). Som ni kanske också räknat ut kan det ibland bli rätt så rörigt och svårt att hålla ordning på vem som egentligen är först på banan. Ibland känns det som att inte ens domarna har full koll... Även om man inte alltid hänger med i svängarna är poängloppen härliga tävlingar att följa, med hög intensitet och snabba omkastningar.
Madison: En annan av de riktiga pärlorna inom bancyklingen! Madison är en form av poänglopp där man kör i tvåmannalag. Enklast är nog att säga att det är som en stafett där den ena cyklisten kör för full medan den andra tar igen sig genom att cykla lite långsammare i banans ytterkant. Växlar gör man genom att cyklisterna tar tag i varandras händer och den som kört slungar den andre framåt (bild). Distansen är 50 km (200 varv) och man spurtar om poäng vart 20:e varv. Poängfördelningen är då densamma som i poängloppet. Även här neutraliseras läget inför spurterna om något lag varvar (eller blir varvat) av de andra. En skillnad gentemot poängloppet är dock att man inte får extrapoäng för en varvning. Istället räknas antalet körda varv i första hand och antalet poäng i andra hand. Har man kört fler varv än de andra vinner man även om andra kan ha mer poäng. Madison är som poänglopp fast ännu intensivare, ännu rörigare och ännu härligare att titta på. Samtidigt som det är helt galet och spektakulärt kräver det oerhört mycket av de som tävlar. För att understryka hur jobbigt det är att köra madison måste jag nämna att det har förekommit att medaljörer satt sig ner på prispallen av trötthet under pågående prisutdelning.
Scratch: Om ni tycker att grenarna hittills varit lite tillkrånglade så blir det enklare nu. Scratch är helt enkelt ett kort linjelopp på bana. Först i mål vinner. Blir man varvad får man kliva av. Distansen är 15 km för herrar och 10 km för damer.
Omnium: En femkamp bestående av en 200 meters sprint med flygande start, ett scratchlopp på 5 kilometer, ett förföljelselopp på 3 km, ett poänglopp över 15 km med 6 spurter samt ett kilometerlopp. Det gäller att få så låg placeringssiffra som möjligt.
Det var allt. Nu hoppas jag att du som läsare förstått att bancykling både bjuder på fin idrott och stor underhållning, och att du tar chansen att avnjuta bancykling när den är som bäst under den kommande helgens världsmästerskap.
Det oförstående man ofta möts av när man berättar att man är intresserad av cykling är inget mot det man möts av när man berättar att man gillar bancykling. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att den genomsnittlige sportintresserade svenskens kontakt med sporten är genom förvirrade Jens Lind-inslag i samband med varje OS som mer syftar till att belysa vilka märkliga sporter det finns än att förklara vad som egentligen försigår på velodromen.
Men om man tar sig tid att tränga in lite djupare i bancyklingsvärlden hittar man ett antal fina idrottsgrenar som innehåller både kamp, intensitet och dramatik. Idrottsgernar som borde kunna tilltala den som är allmänt idrottsintresserad eller den som tycker att ett vanligt linjelopp på landsväg är en smula långtråkigt (hur man nu kan tycka det). Så här kommer ett försök att sprida lite ljus över denna häftiga men i Sverige så undangömda del av cykelsporten.
Gemensamt för alla bancyklingsgrenar är att man använder cyklar med fast utväxling utan frihjul. Således snurrar pedalerna så länge hjulen gör det och det finns ingen möjlighet att växla upp eller ner om man skulle vilja eller behöva det. Banan man kör på är tillverkad av trä och har kraftigt doserade kurvor. Banlängen är för det mesta 250 meter, men kan variera mellan 200 och 400 meter.
För att förenkla lite kan man dela in grenarna i sprintgrenar och uthållighetsgrenar. I VM-sammanhang är då sprintgrenarna sprint, keirin, kilometerlopp och lagsprint. Uthållighetsgrenarna är förföljelselopp (individuellt och lag), poänglopp, madison och scratch. Dessutom körs en mångkamp som kallas för omnium. Sprintcyklisterna är hårt specialiserade som bancyklister och är betydligt mer muskulösa än "vanliga" cyklister. På uthållighetsgrenarna träffar man däremot på en hel del cyklister som även tävlar i landsvägscykling.
Sprint: Sprint är den gren de flesta snabbt refererar till när man pratar om bancykling. Ni vet den där där de cyklar väldigt långsamt en stund för att sedan dra på som tokar sista varvet? Först körs en kvalomgång som en individuell sprint över 200 meter med flygande start där det gäller att prestera så bra tid som möjligt. Huvudtävlingen körs sedan som en utslagningstävling i cup-form där två cyklister möts i bäst av tre heat i varje omgång. Vinnaren går vidare till nästa omgång. I huvudtävlingen kör man tre varv och tid tas även här på de sista 200 metrarna. Det långsamma cyklandet i början är helt enkelt ett taktiskt spel där man försöker överlista motståndaren. Tidigare såg man rätt ofta att cyklisterna stod stilla och balanserade en stund för att vänta ut varandra (s.k. standstill). Det är dock en rätt sällsynt taktik idag, och om det händer finns en maxtid på 30 sekunder. Därefter måste den cyklist som satt igång standstillen cykla vidare för att inte förlora heatet.
Keirin: Det här är i mitt tycke en av bancyklingens pärlor! Loppen körs med 5-7 cyklister över 8 varv. De första fem och ett halvt varven leds fältet av en moped som successivt ökar farten från 30 km/h till 50 km/h. Under de varven får ingen passera mopeden. De sista två och ett halvt varven släpps fältet fritt och först i mål vinner. I mästerskap körs kvalheat, en mellanomgång och sedan finaler. Det taktiska spelet och kampen om positioner under den mopedledda delen loppen och det totala öset under slutvarven gör keirin till en helt underbar idrottsgren!
Kilometerlopp (500 meter för kvinnor): Helt enkelt ett en kilometer (eller 500 meter) långt individuellt tempolopp med stillastående start. Kilometerloppet är en mjölksyregren helt i klass med friidrottens 400 meter och kräver lite mer uthållighet än de andra sprintgrenarna. Världsrekordet är strax under en minut vilket motsvarar en snittfart på drygt 60 km/h!
Lagsprint: Körs med tremannalag över tre varv där cyklisterna drar varsitt varv och sedan "droppar av". Det är alltså bara en cyklist som slutligen går i mål. Först körs en kvalomgång där det gäller att prestera så bra tid som möjligt och sedan en finalomgång där två lag tävlar mot varandra.
Förföljelselopp: Här tävlar två cyklister mot varandra över en fast distans (4 km för män, 3 km för kvinnor). Man startar på varsin långsida och i finalomgången vinner man antingen genom att ha bäst tid eller genom att köra ifatt motståndaren. I den inledande kvalomgången tittar man enbart på tiden. Förföljelselopp körs även som lagtempo ("lagförföljelse") med fyra cyklister i varje lag. Tiden tas då på den tredje personen i laget som passerar mållinjen.
Poänglopp:Här gäller det, vilket namnet antyder, att samla poäng. Det gör mangenom att man spurtar om poäng vart tionde varv. Vid dessa spurtpris får ettan 5, tvåan 3, trean 2 och fyran 1 poäng. Man kan även få poäng om man varvar klungan. Lyckas man med det får man 20 poäng. Skulle man i stället bli trött och tappa ett varv på de andra får man 20 poängs avdrag. Så fort någon har varvat klungan neutraliseras läget och alla i klungan är med och spurtar om poängen nästa gång det är dags. Man får alltså inte automatiskt 5 poäng i varje spurt bara för att man varvat de andra. På samma sätt kan man vara med och spurta om poäng även om man tappat ett varv. Som ni säkert redan räknat ut vinner den som skrapar ihop flest poäng. Herrarna tävlar över 40 km (160 varv, 16 spurter om poäng) och damerna över 25 km (100 varv, 10 spurter om poäng). Som ni kanske också räknat ut kan det ibland bli rätt så rörigt och svårt att hålla ordning på vem som egentligen är först på banan. Ibland känns det som att inte ens domarna har full koll... Även om man inte alltid hänger med i svängarna är poängloppen härliga tävlingar att följa, med hög intensitet och snabba omkastningar.
Madison: En annan av de riktiga pärlorna inom bancyklingen! Madison är en form av poänglopp där man kör i tvåmannalag. Enklast är nog att säga att det är som en stafett där den ena cyklisten kör för full medan den andra tar igen sig genom att cykla lite långsammare i banans ytterkant. Växlar gör man genom att cyklisterna tar tag i varandras händer och den som kört slungar den andre framåt (bild). Distansen är 50 km (200 varv) och man spurtar om poäng vart 20:e varv. Poängfördelningen är då densamma som i poängloppet. Även här neutraliseras läget inför spurterna om något lag varvar (eller blir varvat) av de andra. En skillnad gentemot poängloppet är dock att man inte får extrapoäng för en varvning. Istället räknas antalet körda varv i första hand och antalet poäng i andra hand. Har man kört fler varv än de andra vinner man även om andra kan ha mer poäng. Madison är som poänglopp fast ännu intensivare, ännu rörigare och ännu härligare att titta på. Samtidigt som det är helt galet och spektakulärt kräver det oerhört mycket av de som tävlar. För att understryka hur jobbigt det är att köra madison måste jag nämna att det har förekommit att medaljörer satt sig ner på prispallen av trötthet under pågående prisutdelning.
Scratch: Om ni tycker att grenarna hittills varit lite tillkrånglade så blir det enklare nu. Scratch är helt enkelt ett kort linjelopp på bana. Först i mål vinner. Blir man varvad får man kliva av. Distansen är 15 km för herrar och 10 km för damer.
Omnium: En femkamp bestående av en 200 meters sprint med flygande start, ett scratchlopp på 5 kilometer, ett förföljelselopp på 3 km, ett poänglopp över 15 km med 6 spurter samt ett kilometerlopp. Det gäller att få så låg placeringssiffra som möjligt.
Det var allt. Nu hoppas jag att du som läsare förstått att bancykling både bjuder på fin idrott och stor underhållning, och att du tar chansen att avnjuta bancykling när den är som bäst under den kommande helgens världsmästerskap.
Landsvägscykling-En lagsport
En sak man måste ha klart för sig för att förstå vad som händer under ett linje- eller etapplopp är att landsvägscykling är en lagsport.
Varje lag har sin taktik för att försöka vinna tävlingen. Har man en bra spurtare i laget vill man kanske att den avgörs i en klungspurt. Saknar man en bra spurtare kanske man istället försöker vinna genom en lång utbrytning eller en attack i slutet av tävlingen. Om det är ett etapplopp kan målet vara att stå som slutsegrare i detta, och då kanske den enskilda etappen inte är så intressant. Givetvis kan ett lag ha flera olika taktiska alternativ att välja mellan beroende på hur tävlingen utvecklas.
Cyklisterna i laget har olika roller att spela. Endast någon eller några har som huvuduppgift att vinna. De andra finns med för att hjälpa till på olika vis, till exempel genom att hämta vatten och annat vid lagets servicebil (som finns i karavanen bakom klungan), köra in utbrytningar, hantera utbrytningsförsök eller dra upp spurten. Vilken roll man har kan variera från tävling till tävling.
Det är mycket svårt, jag skulle nästan kunna säga omöjligt, att vinna cykeltävlingar utan uppbackning av ett lag.
Varje lag har sin taktik för att försöka vinna tävlingen. Har man en bra spurtare i laget vill man kanske att den avgörs i en klungspurt. Saknar man en bra spurtare kanske man istället försöker vinna genom en lång utbrytning eller en attack i slutet av tävlingen. Om det är ett etapplopp kan målet vara att stå som slutsegrare i detta, och då kanske den enskilda etappen inte är så intressant. Givetvis kan ett lag ha flera olika taktiska alternativ att välja mellan beroende på hur tävlingen utvecklas.
Cyklisterna i laget har olika roller att spela. Endast någon eller några har som huvuduppgift att vinna. De andra finns med för att hjälpa till på olika vis, till exempel genom att hämta vatten och annat vid lagets servicebil (som finns i karavanen bakom klungan), köra in utbrytningar, hantera utbrytningsförsök eller dra upp spurten. Vilken roll man har kan variera från tävling till tävling.
Det är mycket svårt, jag skulle nästan kunna säga omöjligt, att vinna cykeltävlingar utan uppbackning av ett lag.
lördag 24 mars 2007
Milano-San Remo: Eftersnack
En stillsam resa (även om farten var rätt hög hela vägen) i en samlad klunga längs en vackert vårgrön Ligurienkust, ett par attacker i Cipressa och Poggio och ett avgörande i en klungspurt för en måttligt stor grupp där i princip alla huvudfavoriterna fanns med. Det mesta var som det brukar i Milano-San Remo. Oscar Freire gjorde allt rätt de sista kilometrarna och var i en klass för sig på Via Roma. Ännu en tung post på meritlistan för en cyklist som alltid är att räkna med när han ställer sig på startlinjen.
Petacchi fick ett perfekt uppdrag men hade inget att komma med när uppdragaren Zabel slog åt sidan. Det enda han visade är att han är långt från den klass han hade för ett par år sedan och frågan är väl om han någonsin återkommer som storspurtare.
Robbie McEwen visade igen att han har börjat klara av måttliga backar riktigt bra. När han fanns med långt fram i klungan de sista kilometrarna trodde jag nog att han skulle ta hem det. Men även om han gjorde ett bra upplopp och visade upp sedvanlig snabbhet de sista metrarna räckte han inte till idag. Och apropå snabbhet de sista metrarna så måste man ju imponeras av överraskningstvåan Allan Davis avslutning. Kanske nästa stora australiensiska spurtstjärna?
Petacchi fick ett perfekt uppdrag men hade inget att komma med när uppdragaren Zabel slog åt sidan. Det enda han visade är att han är långt från den klass han hade för ett par år sedan och frågan är väl om han någonsin återkommer som storspurtare.
Robbie McEwen visade igen att han har börjat klara av måttliga backar riktigt bra. När han fanns med långt fram i klungan de sista kilometrarna trodde jag nog att han skulle ta hem det. Men även om han gjorde ett bra upplopp och visade upp sedvanlig snabbhet de sista metrarna räckte han inte till idag. Och apropå snabbhet de sista metrarna så måste man ju imponeras av överraskningstvåan Allan Davis avslutning. Kanske nästa stora australiensiska spurtstjärna?
En dålig nyhet, en god nyhet & ett lästips
Vi börjar med den dåliga nyheten. Än en gång har den stora cykelloppsarrangören ASO lämnat det svenska ProTour-laget Unibet utanför det finrum de har rätt att vara med i genom att inte ta med dem i startfältet i kommande vårklassikern Paris-Roubaix. ASO:s sätt att låta Unibet ta stryk i sin maktkamp med internationella cykelförbundet (UCI) börjar nu bli smått larvigt och saknar definitivt alla former av vanligt normalt hyfs. Det är hög tid för alla parter i denna maktkamp att lägga ner vapnen och acceptera det som gäller idag och istället försöka diskutera fram en mer långsiktig lösning.
Den goda nyheten är att Magnus Bäckstedt verkar vara på gång igen och har ett visst hopp om att kunna prestera i sin (och min) favorittävling Paris-Roubaix. Han har varit ute och hårdtestat den axel som vållat honom så stora problem under vintern på det brutala kullerstenspartiet vid Arenberg. "Jag körde in i Arenberg med full gas utan att känna av någon smärta annan än den man brukar känna av när man åker där" säger han till cyclingnews.com.
För den som vill veta mer om det oglamourösa livet som proffs i ett litet stall rekommenderas Fredrik Ericssons dagbok på proffsklungan.nu/cyklopedi.com. Både välskrivet och underhållande.
Den goda nyheten är att Magnus Bäckstedt verkar vara på gång igen och har ett visst hopp om att kunna prestera i sin (och min) favorittävling Paris-Roubaix. Han har varit ute och hårdtestat den axel som vållat honom så stora problem under vintern på det brutala kullerstenspartiet vid Arenberg. "Jag körde in i Arenberg med full gas utan att känna av någon smärta annan än den man brukar känna av när man åker där" säger han till cyclingnews.com.
För den som vill veta mer om det oglamourösa livet som proffs i ett litet stall rekommenderas Fredrik Ericssons dagbok på proffsklungan.nu/cyklopedi.com. Både välskrivet och underhållande.
torsdag 22 mars 2007
Milano-San Remo: Försnack
Eurosport - Lördag 24 mars kl. 15:00
När man pratar om vårklassikern i Italien, La classica di Primavera, så är det loppet som tar cyklisterna de knappt 30 milen mellan Milano och San Remo man menar. Milano-san Remo tillhör de riktigt genuina klassikerna. Loppet kördes för första gången 1907 och firar således 100 års jubileum i år. Årets upplaga är den 98:e.
Loppet är det längsta i proffsens kalender. Banan bjuder dock inte på några svårare prövningar i form av berg eller annat och får därför sägas vara de stora spurtarnas tävling. Ett inte allt för djärvt tips är att det är namn som Tom Boonen (Belgien/Quickstep), Alessandro Petacchi (Italien/Milram), Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole) och Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto) som gör upp om segern över upploppsrakan i San Remo.
De sista tre milen är det dock två små pucklar som ska passeras: Cipressa (5,7 km, 4,1 % snittlutning) och Poggio (3,7 km, 3,7 % snittlutning). De backarna är inte tillräcklig tuffa för att hindra dagens spurtare från att ta sig över dem med hedern i behåll, men de erbjuder en möjlighet för andra cyklister att attackera. Attackerna är oftast inget större problem för spurtlagen att hantera, men då och då, till exempel så sent som förra året, håller utbrytningarna hela vägen över mållinjen.
Troligast är ändå att det avgörs i en spurt och förutom de redan nämnda vill jag höja en liten varningsflagga för de båda australiensarna Baden Cooke (Unibet) och Stuart O'Grady (CSC) vilka båda visat god form under våren samt italienaren Daniele Benatti (Lampre) som nyligen satt självaste Petacchi på plats ett par gånger. Han kanske är den nya italienska spurtstjärnan?
De svenska färgerna försvaras som det verkar endast av Marcus Ljungqvist (CSC). Det är lite svårt att sia om vad man kan förvänta sig av honom. Det kan vara så att han har en ren hjälpryttarroll den här gången. I bästa fall har en lite friare roll med möjlighet att vara med och attackera i Cipressa och Poggio. I ett sådant läge har Ljungqvist definitivt kapacitet att prestera en riktigt fin placering.
Slutligen finns det de som sätter sitt hopp till historiska mönster. 1983 vann italienaren Giuseppe Saronni Milano-San Remo. Året innan hade han blivit världsmästare samt vunnit den italienska höstklassikern Giro di Lombardia. Dessutom hade Italien blivit världsmästare i fotboll. I år hoppas en annan italienare, Paolo Bettini, att det mönstret upprepar sig.
Edit: Baden Cooke kommer tydligen inte till start på grund av ryggproblem och Oscar Freire skall naturligtvis också räknas till huvudfavoriterna.
När man pratar om vårklassikern i Italien, La classica di Primavera, så är det loppet som tar cyklisterna de knappt 30 milen mellan Milano och San Remo man menar. Milano-san Remo tillhör de riktigt genuina klassikerna. Loppet kördes för första gången 1907 och firar således 100 års jubileum i år. Årets upplaga är den 98:e.
Loppet är det längsta i proffsens kalender. Banan bjuder dock inte på några svårare prövningar i form av berg eller annat och får därför sägas vara de stora spurtarnas tävling. Ett inte allt för djärvt tips är att det är namn som Tom Boonen (Belgien/Quickstep), Alessandro Petacchi (Italien/Milram), Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole) och Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto) som gör upp om segern över upploppsrakan i San Remo.
De sista tre milen är det dock två små pucklar som ska passeras: Cipressa (5,7 km, 4,1 % snittlutning) och Poggio (3,7 km, 3,7 % snittlutning). De backarna är inte tillräcklig tuffa för att hindra dagens spurtare från att ta sig över dem med hedern i behåll, men de erbjuder en möjlighet för andra cyklister att attackera. Attackerna är oftast inget större problem för spurtlagen att hantera, men då och då, till exempel så sent som förra året, håller utbrytningarna hela vägen över mållinjen.
Troligast är ändå att det avgörs i en spurt och förutom de redan nämnda vill jag höja en liten varningsflagga för de båda australiensarna Baden Cooke (Unibet) och Stuart O'Grady (CSC) vilka båda visat god form under våren samt italienaren Daniele Benatti (Lampre) som nyligen satt självaste Petacchi på plats ett par gånger. Han kanske är den nya italienska spurtstjärnan?
De svenska färgerna försvaras som det verkar endast av Marcus Ljungqvist (CSC). Det är lite svårt att sia om vad man kan förvänta sig av honom. Det kan vara så att han har en ren hjälpryttarroll den här gången. I bästa fall har en lite friare roll med möjlighet att vara med och attackera i Cipressa och Poggio. I ett sådant läge har Ljungqvist definitivt kapacitet att prestera en riktigt fin placering.
Slutligen finns det de som sätter sitt hopp till historiska mönster. 1983 vann italienaren Giuseppe Saronni Milano-San Remo. Året innan hade han blivit världsmästare samt vunnit den italienska höstklassikern Giro di Lombardia. Dessutom hade Italien blivit världsmästare i fotboll. I år hoppas en annan italienare, Paolo Bettini, att det mönstret upprepar sig.
Edit: Baden Cooke kommer tydligen inte till start på grund av ryggproblem och Oscar Freire skall naturligtvis också räknas till huvudfavoriterna.
Vårklassiker!
Det är nu det börjar. Fram till nu har allt bara varit förberedelser. Vårklassikerna är kort och gott de stora endagsloppen som körs under en dryg månads tid från Milano-San Remo i slutet av mars till Liege-Bastogne-Liege i slutet av april. De här tävlingarna är verkliga klassiker med en historia som i ett par fall går tillbaks till sent 1800-tal.
För ett stort antal cyklister finns bland vårklassikerna en eller flera av säsongens stora höjdpunkter. Tävlingar de ser fram emot hela året och har som mål, eller åtminstone har förhoppning om, att kunna vinna någon gång under sin karriär. För oss cykelentusiaster är det som att få titta på världsmästerskapen varje vecka.
Loppens krävande karaktär gör också att det i princip aldrig är några stora överraskningar som vinner. Därmed inte sagt att det är förutsägbart. Det krävs helt enkelt att man är en mycket bra cyklist för att man ska ha tillräcklig kraft i benen för att vara med när det drar ihop sig. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid en värdig vinnare som får kliva upp överst på prispallen i vårklassikerna.
För ett stort antal cyklister finns bland vårklassikerna en eller flera av säsongens stora höjdpunkter. Tävlingar de ser fram emot hela året och har som mål, eller åtminstone har förhoppning om, att kunna vinna någon gång under sin karriär. För oss cykelentusiaster är det som att få titta på världsmästerskapen varje vecka.
Loppens krävande karaktär gör också att det i princip aldrig är några stora överraskningar som vinner. Därmed inte sagt att det är förutsägbart. Det krävs helt enkelt att man är en mycket bra cyklist för att man ska ha tillräcklig kraft i benen för att vara med när det drar ihop sig. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid en värdig vinnare som får kliva upp överst på prispallen i vårklassikerna.
Introduktion
Den här sidan handlar om cykling. Min ambition och förhoppning är att jag genom att dela med mig av mina reflektioner om vad som händer i och omkring den färgglada proffsklungan ska kunna vidga vyerna för gamla cykelentusiaster och öppna ögonen på nya.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)