Ren och ärlig kamp?...

Två saker är centrala för mitt idrottsintresse. Dels vad som är möjligt att få en männsikokropp att prestera genom målinriktad träning, dels den rena och ärliga kampen mellan individer och lag. Här finns ingen plats för dopning ellar annat fusk och en grundförutsättning för att idrott ska vara värd att tas på allvar är att man kan lita på att åtminstone huvuddelen av de som deltar inte dopar sig eller fuskar på något annat vis.

Under den första halvan av årets Tour de France kändes det helt klart som att vi fick uppleva den renaste Touren på mycket länge. Det kändes inte som att någon eller några i klungan var övermänskligt bra på det sätt som vi nästan vant oss vid att se. Vi kunde lida med Vinokourov i hans tappra kamp mot sin söndervurpade kropp och glädjas åt Rasmussens offensiva bergskörning och gemytliga kaxighet utan att känna något större obehag. Nu har dock den illusionen slagits i spillror.

Ett stort antal personer i cykelvärlden, både cyklister, lagledare och kommentatorer, har sagt att man tycker att det på ett vis är bra för cykelsporten och glädjande att ett par dopade cyklister har åkt fast, eftersom det visar att dopningskontrollerna och antidopningsarbetet fungerar. Jag skulle vilja påstå att det är ett bevis för motsatsen. Alexandre Vinokourov kom till Touren med ambitionen att vinna hela tävlingen. Han kunde därmed vara helt säker på att bli testad ett flertal gånger. Således måste han ha känt sig rätt övertygad om att han skulle kunna lura sig igenom dessa tester. Visst, det är glädjande att analysmetoderna förbättras och att fler sorters dopning kan upptäckas, men det tycks fortfarande vara för lätt att klara sig förbi testerna oupptäckt.

Ytterst är det bara cyklisterna själva som kan rädda cykelsporten. Genom att låta bli att dopa sig, undvika att samarbeta med läkare och andra som allt för många gånger figurerat i dopningssammanhang och genom att tydligt markera mot de som fortfarande väljer att fuska (de kommer tyvärr alltid att finnas där). Man har kommit en god bit på väg här. Attityden gentemot dopning är oändligt mycket bättre idag än vad den har varit. Men det återstår uppenbarligen ännu en lång väg att vandra.

Jag tror fortfarande att årets Tour de France är det renaste på länge. Tyvärr har ett par av de som aspirerat på framskjutna placeringar visat på motsatsen. Jag känner därför inte att cykelsporten för stunden förtjänar mina kommentarer och hyllningar. Förhoppningsvis kommer det en dag när jag känner att det återigen går att lita på att de som är med och slåss om tätpositionerna gör det på ett ärligt sätt, men till dess: adjö...

Ont blod...

En ambition när jag drog igång den här bloggen var att inte ta upp ämnet dopning. Det handlar inte om att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att cyklingen är en ren och fin sport. Det återstår tyvärr en lång och mödosam väg att gå innan vi är där. Men cykelsporten förtjänar ett bättre öde än att ständigt nämnas i samma andetag som dopning. Så om ni undrar så är även jag svårt frustrerad över alla de rykten och historier om dopning som ständigt omger cykelsporten, men det är inget som jag tänker ge uttryck för här.

Regnbågströjans förbannelse

Det sägs ju att det vilar en förbannelse över världsmästartröjan som medför att den som "tvingas" bära den drabbas av otur. En som fått känna på det är nuvarande landsvägsmästaren Paolo Bettini. Hittills har hans säsong innehållit ett antal vurpor, tekniska problem i Milano-San Remo som tvingade honom att jaga ikapp klungan uppför Cipressa istället för att vara längst fram i den och attackera, och nu idag kedjebrott några ögonblick efter att han iscensatt den avgörande utbrytningen i E3 Preis Vlaanderen.

Landsvägscykling-En lagsport

En sak man måste ha klart för sig för att förstå vad som händer under ett linje- eller etapplopp är att landsvägscykling är en lagsport.

Varje lag har sin taktik för att försöka vinna tävlingen. Har man en bra spurtare i laget vill man kanske att den avgörs i en klungspurt. Saknar man en bra spurtare kanske man istället försöker vinna genom en lång utbrytning eller en attack i slutet av tävlingen. Om det är ett etapplopp kan målet vara att stå som slutsegrare i detta, och då kanske den enskilda etappen inte är så intressant. Givetvis kan ett lag ha flera olika taktiska alternativ att välja mellan beroende på hur tävlingen utvecklas.

Cyklisterna i laget har olika roller att spela. Endast någon eller några har som huvuduppgift att vinna. De andra finns med för att hjälpa till på olika vis, till exempel genom att hämta vatten och annat vid lagets servicebil (som finns i karavanen bakom klungan), köra in utbrytningar, hantera utbrytningsförsök eller dra upp spurten. Vilken roll man har kan variera från tävling till tävling.

Det är mycket svårt, jag skulle nästan kunna säga omöjligt, att vinna cykeltävlingar utan uppbackning av ett lag.

En dålig nyhet, en god nyhet & ett lästips

Vi börjar med den dåliga nyheten. Än en gång har den stora cykelloppsarrangören ASO lämnat det svenska ProTour-laget Unibet utanför det finrum de har rätt att vara med i genom att inte ta med dem i startfältet i kommande vårklassikern Paris-Roubaix. ASO:s sätt att låta Unibet ta stryk i sin maktkamp med internationella cykelförbundet (UCI) börjar nu bli smått larvigt och saknar definitivt alla former av vanligt normalt hyfs. Det är hög tid för alla parter i denna maktkamp att lägga ner vapnen och acceptera det som gäller idag och istället försöka diskutera fram en mer långsiktig lösning.

Den goda nyheten är att Magnus Bäckstedt verkar vara på gång igen och har ett visst hopp om att kunna prestera i sin (och min) favorittävling Paris-Roubaix. Han har varit ute och hårdtestat den axel som vållat honom så stora problem under vintern på det brutala kullerstenspartiet vid Arenberg. "Jag körde in i Arenberg med full gas utan att känna av någon smärta annan än den man brukar känna av när man åker där" säger han till cyclingnews.com.

För den som vill veta mer om det oglamourösa livet som proffs i ett litet stall rekommenderas Fredrik Ericssons dagbok på proffsklungan.nu/cyklopedi.com. Både välskrivet och underhållande.