Ren och ärlig kamp?...

Två saker är centrala för mitt idrottsintresse. Dels vad som är möjligt att få en männsikokropp att prestera genom målinriktad träning, dels den rena och ärliga kampen mellan individer och lag. Här finns ingen plats för dopning ellar annat fusk och en grundförutsättning för att idrott ska vara värd att tas på allvar är att man kan lita på att åtminstone huvuddelen av de som deltar inte dopar sig eller fuskar på något annat vis.

Under den första halvan av årets Tour de France kändes det helt klart som att vi fick uppleva den renaste Touren på mycket länge. Det kändes inte som att någon eller några i klungan var övermänskligt bra på det sätt som vi nästan vant oss vid att se. Vi kunde lida med Vinokourov i hans tappra kamp mot sin söndervurpade kropp och glädjas åt Rasmussens offensiva bergskörning och gemytliga kaxighet utan att känna något större obehag. Nu har dock den illusionen slagits i spillror.

Ett stort antal personer i cykelvärlden, både cyklister, lagledare och kommentatorer, har sagt att man tycker att det på ett vis är bra för cykelsporten och glädjande att ett par dopade cyklister har åkt fast, eftersom det visar att dopningskontrollerna och antidopningsarbetet fungerar. Jag skulle vilja påstå att det är ett bevis för motsatsen. Alexandre Vinokourov kom till Touren med ambitionen att vinna hela tävlingen. Han kunde därmed vara helt säker på att bli testad ett flertal gånger. Således måste han ha känt sig rätt övertygad om att han skulle kunna lura sig igenom dessa tester. Visst, det är glädjande att analysmetoderna förbättras och att fler sorters dopning kan upptäckas, men det tycks fortfarande vara för lätt att klara sig förbi testerna oupptäckt.

Ytterst är det bara cyklisterna själva som kan rädda cykelsporten. Genom att låta bli att dopa sig, undvika att samarbeta med läkare och andra som allt för många gånger figurerat i dopningssammanhang och genom att tydligt markera mot de som fortfarande väljer att fuska (de kommer tyvärr alltid att finnas där). Man har kommit en god bit på väg här. Attityden gentemot dopning är oändligt mycket bättre idag än vad den har varit. Men det återstår uppenbarligen ännu en lång väg att vandra.

Jag tror fortfarande att årets Tour de France är det renaste på länge. Tyvärr har ett par av de som aspirerat på framskjutna placeringar visat på motsatsen. Jag känner därför inte att cykelsporten för stunden förtjänar mina kommentarer och hyllningar. Förhoppningsvis kommer det en dag när jag känner att det återigen går att lita på att de som är med och slåss om tätpositionerna gör det på ett ärligt sätt, men till dess: adjö...

Den vassaste spurtaren...

Fel igen... Så här efter tre spurtetapper kan man konstatera att Tom Boonen inte är den vassaste spurtaren i årets Tour de France. Flera andra cyklister har varit snabbare över upploppet varje dag och det känns som att Boonen kommer att få mycket svårt att ta någon etappseger för tillfället. Trots det får han absolut fortfarande räknas som en av storfavoriterna till slutsegern i poängtävlingen. Han är ju trots allt tillräckligt bra för att vara med långt fram varje dag.

Vem som faktiskt är den vassaste spurtaren har vi inget svar på än, men som det känns hittills tror jag att det kommer att stå mellan de båda andra jag lyfte fram i kampen om segern i poängtävlingen.

Robbie McEwen visade en oerhörd klass på första etappen när han flög fram över upploppet trots att han vurpat i ett sent skede och fått slita för att komma ikapp klungan. Därefter har han krånglat till det för sig och kommit bort helt i spurterna, men han kommer helt säkert att slå till på någon mer etapp.

Även Thor Hushovd har kommit bort lite så här långt. Han såg dock riktigt snabb ut den gång han var med där framme. Så han ska inte räknas bort i poängtävlingen riktigt än även om avståndet till Boonen och McEwen börjar bli lite väl stort. Jag tycker dock att Hushovds lag, Credit Agricole, är lite dålig på att leverera sin spurtare till upploppet. Oftast nöjer man sig med att utnyttja andra lags uppdrag och låter enbart Julian Dean gör det sista igångdraget. Hushovd har då ofta en lång väg fram till motståndarna och har därför svårt att hinna fram i tid trots sin snabbhet. Jag skulle gärna se att man avdelade fler man och körde ett eget uppdrag. Eller ännu hellre att man är det lag som tar kommandot längst fram i klungan mot slutet.

En annan sak man kan konstatera är att spurtlagen har oerhört svårt att kontrollera spurterna. De tåg med cyklister från samma stall som Cipollini och Petacchi lärt oss att det ska vara i spetsen av klungan de sista kilometrarna lyckas inte fullt ut. Vad det beror på kan man ju både spekulera i och diskutera. Jag tror att huvudanledningen är att det för stunden inte finns någon storspurtare som är lika dominerande och inger samma respekt som dessa båda herrar. Därmed törs andra blanda sig i leken och störa uppdragen, till exempel genom att köra ett eget uppdrag eller dra igång spurten själv. Man tar inte bara hjul på stjärnan och låter dennes lag sköta spurtuppdraget på egen hand. Oavsett orsaken blir det i alla fall roligare och mer oförutsägbara spurter på det här viset. Det känns som att det är fler som både har och tar chansen att vara först över mållinjen.

Kamp om gult och grönt

Så var vi igång då. Efter en prolog där Fabian Cancellara (Schweiz/CSC) var oroväckande överlägsen är det nu dags för en rad etapper där spurtarna kommer att kämpa om etappsegrar, möjligheten att få ikläda sig den gula ledartröjan för någon dag och att skapa sig en bra grundplåt i poängtävlingen.

Men innan vi lägger kampen om totalsegern åt sidan - den plockar vi fram igen när det är dags för den första bergsetappen (etapp 7, lördagen den 14 juli) - kan vi konstatera att de större förhandsfavoriterna gjorde ungefär vad man kunde förvänta sig av dem på prologen, även om Carlos Sastre (Spanien/CSC) och Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r) kanske tappade onödigt mycket tid. Och Astana-stallet skaffade sig ett intressant läge med Andreas Klödens (Tyskland) och Alexandre Vinokourovs (Kazakstan) framskjutna placeringar.

Första veckans etapper brukar följa ett ganska givet mönster. De brukar inledas med ett antal attacker tills en utbrytargrupp som accepteras av alla har bildats. Denna får sedan dra ifrån ett tag, och det kan bli åtskilliga minuters försprång, innan lagen med duktiga spurtare långsamt börjar jobba in försprånget. Oftast blir utbrytargruppen ikappkörd, inte sällan med bara några få kilometer kvar till mål, och det hela kan avslutas med en klungspurt.

Det kommer säkerligen att pratas en hel del om bonussekunder och poäng den närmaste tiden. Dessa bonussekunder och poäng delas ut dels vid etappmålet, dels vid spurtpriser (2-3 per etapp) utmed etappen. Med hjälp av det tidsavdrag bonussekunderna ger har de spurtare som gjort en bra insats på prologen en möjlighet att ta in tid och överta totalledningen. En tidig ledning i ett tre veckor långt etapplopp kanske inte verkar vara så märkvärdigt, men det är faktiskt mycket prestigefullt att köra i den gula ledartröjan, om så bara för en dag.

För spurtarna är poängtävlingen en viktig del av Tour de France. På varje etapp delas poäng ut till de 10-25 första beroende på vilken typ av etapp det är. Flest poäng delas ut på de "lätta" slätetapperna och minst på tempoetapperna. Poäng delas även ut till de tre första vid varje spurtpris. Och det gäller att samla på sig så mycket poäng som möjligt fram till målgången i Paris. Ledaren i poängtävlingen får köra i en grön ledartröja.

Även poängtävlingen och möjligheten att få ikläda sig gult är betydelsefulla mål är det ändå att vinna etapper som är det viktigaste målet för spurtarna under den första veckan. Spurterna i Tour de France brukar vara mycket spektakulära och intressanta att titta på. I princip alla riktigt bra spurtare brukar finnas på plats och alla vill verkligen vinna. Det gör att det ofta är rätt trångt på upploppsrakorna och det är inte alltid det går som de stora spurtstjärnorna vill.

Nu när Alessandro Petacchi (Italien/Milram) försvunnit ur klungan i en enorm puff astmamedicin finns det som jag ser det tre riktigt tunga namn att lyfta fram för etappsegrar och kampen om poängtävlingen. Det är Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto), Tom Boonen (Belgien/Quickstep) och Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole). Det är förmodligen de och deras lag som kommer att försöka kontrollera klungan in mot upploppsrakan. Utöver dessa finns det dock ett stort antal kapabla spurtare i klungan. Italienarna Daniele Bennati och Danilo Napolitano (Lampre), spanjoren Oscar Freire (Rabobank) och unge britten Mark Cavendish (T-Mobile) för att nämna några.

Jag tror att Boonen kommer att vara den vassaste spurtaren i årets Tour de France, och att det även blir han som tar hem poängtävlingen. Men ni som läst den här bloggen tidigare vet ju att jag alltid har fel, så satsa inga pengar på det...

En oviss resa från London till Paris

Våren och försommaren brukar vara en hektisk tid. I år har det av olika anledningar varit värre än vanligt. Det har gjort att den här bloggen inte blivit uppdaterad i den takt jag hade hoppats. Och de eventuella läsare jag hunnit skaffa mig har väl antagligen tröttnat och surfat vidare. Men nu är det ju dags för Tour de France och jag har semester...

Tour de France är utan tvekan den största, mest kända och mest prestigefulla av alla tävlingar i cykelvärlden. Den som lyckas vinna någonting här - poängtröjan, bergspristävlingen eller en etapp - stärker definitivt sina aktier inför framtiden. Att varje liten seger och varje tillfälle att synas är så betydelsefull är en viktig anledning till Tourens storhet. Ingenting ges bort gratis och ingen etapp blir tråkig eller långsam. På slätetapperna anfaller spurtarna från alla håll, i bergen tar klättrarna varje chans och på de småbackiga etapperna försöker utbrytarkungarna hålla undan för den jagande klungan. Det är helt enket cykelfest varje dag i tre veckors tid.

Årets Tour de France inleds med en tempo-prolog i London. Denna kommer att vinnas av britten Bradley Wiggins som antagligen har laddat för uppgiften sedan det offentliggjordes att prologen skulle köras på hans hemmaplan. Därefter tar man sig via två etapper i England respektive Belgien in i Frankrike där man i år kör en runda "medurs". De för sammandraget avgörande etapperna är etapp 7-9 i Alperna, etapp 14-16 i Pyrenéerna och de båda tempoetapperna (etapp 13 och 19). Allt avslutas som vanligt med ett varvlopp inne på Champs-Élysées i Paris, men då ska det mesta redan vara avgjort.

Vem vinner då? Ja, det är ingen lätt fråga att svara på i år. Kampen om den gula ledarröjan har under en lång rad av år handlat om duellen mellan Armstrong och Ullrich. Några så tydliga huvudfavoriter finns inte nu. Det är istället väldigt många som har chansen att ta sitt livs seger. Det första ledet av favoriter tycker jag består av Cristophe Moreau (Frankrike/Ag2r), Alexandre Vinokourov (Kazakstan/Astana), Andreas Klöden (Tyskland/Astana), Alejandro Valverde (Spanien/Caisse d'Epargne), Carlos Sastre (Spanien/CSC), Levi Leipheimer (USA/Discovery channel), Cadel Evans (Australien/Predictor-Lotto) och Denis Menchov (Ryssland/Rabobank). Av dessa får nog Klöden, Vinokourov, Valverde och kanske Leiphemer sägas vara de allra hetaste namnen i försnacket. Men det kan även bli någon helt annan som är klädd i gult när man når Paris.

Mitt tips går dock till Cadel Evans. Han kommer inte att vara den som syns mest eller som sätter in de mest spektakulära attackerna, men han kommer heller inte att göra bort sig någonstans. Och för att vinna Tour de France, särskilt i år, krävs det först och färmst att man håller ihop hela vägen. Det duger inte att braka igenom helt på någon etapp. För det andra måsta man tillhöra de bästa både i bergen och på tempoetapperna. Evans är den i årets startfält som kommer att klara av allt detta på bäst sätt. Men det kan också vara så att det tipset kommer mer från hjärtat än hjärnan...

Slutstrid i Girot

Efter två veckors tävlande börjar saker och ting "sätta sig". Danilo Di Luca har visat överraskande bra klass så här långt och skaffat sig ett rejält försprång på nära tre och en halv minut till Damiano Cunego och Gilberto Simoni som de flesta nämnde som huvudfavoriter inför Girot. Men det är inte slut än. Avslutningsveckan bjuder på två av loppets tuffaste och mest avgörande etapper. Först etapp 17 på onsdag som avslutas med vansinnesbacken upp till Monte Zoncolan och sen etapp 20 på lördag som är ett 43 km långt individuellt tempo. På båda dessa etapperna går det att ta in, eller tappa, flera minuter. Och det blir förstås inte enklare av att cyklisterna nu börjar bli rejält trötta i både kroppar och huvuden. Jag är säker på att vi kommer att få se en och annan omkastning i toppen av resultatlistan!

Men vem vinner då? Danilo Di Luca har hittills varit omutlig. Han har varit bättre än Simoni och Cunego i bergen som nog alla hade väntat sig skulle vara hans svaghet, och fortsätter han så får han nog behålla rosa tröjan ända till Milano. Förhoppningsvis blir han i alla fall rejält utmanad av Cunego och Simoni i Monte Zoncolan. Ingen av dessa tre, som nog trots allt får gälla som huvudkandidater till topplatserna har gjort sig känd som någon tempoåkare av klass. Så där kan det gå lite hur som helst.

Mitt segertips sedan tidigare, Damiano Cunego, får dock ligga fast. Jag tror att han höjer sig ett snäpp under avslutningsveckan och vinner Monte Zoncolan-etappen och sedan besegrar sina huvudmotståndare i tempot.

Den rutinerade hjälpryttaren Eddy Mazzoleni som ligger tvåa just nu är ett oprövat kort i sådana här sammanhang och det ska bli intressant att se hur han tar sig an den utmaningen. Troligen är han ett nummer för liten mot de allra bästa i bergen, och jag tror därför att han kommer att falla tillbaks några platser i resultatlistan.

Den stora överraskningen för mig hittills är nuvarande trean Andy Schleck. Förhoppningsvis håller han ihop till mål och kan då kanske bli bland de fem främsta och avgå med segern i ungdomstävlingen. Han är verkligen ett namn för framtiden!

Ont blod...

En ambition när jag drog igång den här bloggen var att inte ta upp ämnet dopning. Det handlar inte om att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att cyklingen är en ren och fin sport. Det återstår tyvärr en lång och mödosam väg att gå innan vi är där. Men cykelsporten förtjänar ett bättre öde än att ständigt nämnas i samma andetag som dopning. Så om ni undrar så är även jag svårt frustrerad över alla de rykten och historier om dopning som ständigt omger cykelsporten, men det är inget som jag tänker ge uttryck för här.

Girots första dagar

En tidig bergsmålgång i ett långt etapplopp avgör ingenting och ger inga avgörande svar på vem som kommer att stå som slutsegrare ett par veckor senare. Men efter dagens etapp finns det ett par saker man kan fundera kring.

Liquigas-stallet svarade för en fin styrkedemonstration i avslutningsbacken och lagets kapten Danilo Di Luca verkar vara i storform. Kan det vara så att han trots allt kan ha förmåga att vara med och slåss om totalsegern? Jag kommer att fortsätta tvivla tills han bevisat motsatsen. Det borde snarare vara så att hans fokus ligger på att vinna just sådana här etapper och placera sig hyfsat i sammandraget.

Ett annat lag som gjorde en insats som tyder på styrka, utan att för den skull synas särskilt mycket, var Lampre. De hade förutom sin kapten Damiano Cunego med fyra cyklister i tätgruppen. Och för dem råder det inget som helst tvivel om att fokus ligger på att Cunego skall vara iklädd rosa när man kommer till målet i Milano.

Den andra huvudfavoriten Gilberto Simoni var däremot en smula isolerad mot slutet. Hans lag hade förvisso jobbat rätt hårt tidigare på etappen, förmodligen för att ge Riccardo Ricco chansen att vinna etappen. Att laget inte är tycks vara lika tydligt inriktat på enbart slutsegern i Girot som Lampre kan vara till nackdel för Simoni.

Paolo Savoldelli tappade en dryg halvminut i en tämligen enkel backe där man tycker att han borde hänga med. Det är förstås inget gott tecken för hans del eftersom det kommer betydligt fler och värre backar vad det lider. Men man får inte glömma bort att Savoldelli är en cyklist som ofta blir bättre och bättre ju längre in i etapploppen man kommer.

CSC tyckte jag från början hade en rätt klen laguppställning av mer "se och lära-karaktär". Idag imponerade dock både Andy Schleck och David Zabriskie med att placera sig bland de tio främsta på etappen. Det blir intressant att se hur de sköter sig framöver.

Andra reflektioner från Girots första dagar är att lagtempot gav betydligt större spridning på lagen än vad jag räknat med. Redan nu finns en del intressanta avstånd i resultatlistan. Mest intressant är kanske att Di Luca har nära en minut ner till Cunego och att det är ytterligare en minut ner till Simoni. Det är definitivt avstånd som kommer att påverka lagens taktik när det är dags för de tuffare etapperna.

Kul också att Alessandro Petacchi (Milram) verkar vara att räkna med i spurterna igen. Det hör liksom till att det finns en italiensk spurtstjärna som styr upp spurterna i Girot.