Det sägs ju att det vilar en förbannelse över världsmästartröjan som medför att den som "tvingas" bära den drabbas av otur. En som fått känna på det är nuvarande landsvägsmästaren Paolo Bettini. Hittills har hans säsong innehållit ett antal vurpor, tekniska problem i Milano-San Remo som tvingade honom att jaga ikapp klungan uppför Cipressa istället för att vara längst fram i den och attackera, och nu idag kedjebrott några ögonblick efter att han iscensatt den avgörande utbrytningen i E3 Preis Vlaanderen.
lördag 31 mars 2007
måndag 26 mars 2007
Grundkurs i bancykling
Eurosport sänder från VM i bancykling som pågår från torsdag 29 mars till och med söndag 1 april Se deras hemsida för sändningstider. Tävlingsprogrammet finns här.
Det oförstående man ofta möts av när man berättar att man är intresserad av cykling är inget mot det man möts av när man berättar att man gillar bancykling. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att den genomsnittlige sportintresserade svenskens kontakt med sporten är genom förvirrade Jens Lind-inslag i samband med varje OS som mer syftar till att belysa vilka märkliga sporter det finns än att förklara vad som egentligen försigår på velodromen.
Men om man tar sig tid att tränga in lite djupare i bancyklingsvärlden hittar man ett antal fina idrottsgrenar som innehåller både kamp, intensitet och dramatik. Idrottsgernar som borde kunna tilltala den som är allmänt idrottsintresserad eller den som tycker att ett vanligt linjelopp på landsväg är en smula långtråkigt (hur man nu kan tycka det). Så här kommer ett försök att sprida lite ljus över denna häftiga men i Sverige så undangömda del av cykelsporten.
Gemensamt för alla bancyklingsgrenar är att man använder cyklar med fast utväxling utan frihjul. Således snurrar pedalerna så länge hjulen gör det och det finns ingen möjlighet att växla upp eller ner om man skulle vilja eller behöva det. Banan man kör på är tillverkad av trä och har kraftigt doserade kurvor. Banlängen är för det mesta 250 meter, men kan variera mellan 200 och 400 meter.
För att förenkla lite kan man dela in grenarna i sprintgrenar och uthållighetsgrenar. I VM-sammanhang är då sprintgrenarna sprint, keirin, kilometerlopp och lagsprint. Uthållighetsgrenarna är förföljelselopp (individuellt och lag), poänglopp, madison och scratch. Dessutom körs en mångkamp som kallas för omnium. Sprintcyklisterna är hårt specialiserade som bancyklister och är betydligt mer muskulösa än "vanliga" cyklister. På uthållighetsgrenarna träffar man däremot på en hel del cyklister som även tävlar i landsvägscykling.
Sprint: Sprint är den gren de flesta snabbt refererar till när man pratar om bancykling. Ni vet den där där de cyklar väldigt långsamt en stund för att sedan dra på som tokar sista varvet? Först körs en kvalomgång som en individuell sprint över 200 meter med flygande start där det gäller att prestera så bra tid som möjligt. Huvudtävlingen körs sedan som en utslagningstävling i cup-form där två cyklister möts i bäst av tre heat i varje omgång. Vinnaren går vidare till nästa omgång. I huvudtävlingen kör man tre varv och tid tas även här på de sista 200 metrarna. Det långsamma cyklandet i början är helt enkelt ett taktiskt spel där man försöker överlista motståndaren. Tidigare såg man rätt ofta att cyklisterna stod stilla och balanserade en stund för att vänta ut varandra (s.k. standstill). Det är dock en rätt sällsynt taktik idag, och om det händer finns en maxtid på 30 sekunder. Därefter måste den cyklist som satt igång standstillen cykla vidare för att inte förlora heatet.
Keirin: Det här är i mitt tycke en av bancyklingens pärlor! Loppen körs med 5-7 cyklister över 8 varv. De första fem och ett halvt varven leds fältet av en moped som successivt ökar farten från 30 km/h till 50 km/h. Under de varven får ingen passera mopeden. De sista två och ett halvt varven släpps fältet fritt och först i mål vinner. I mästerskap körs kvalheat, en mellanomgång och sedan finaler. Det taktiska spelet och kampen om positioner under den mopedledda delen loppen och det totala öset under slutvarven gör keirin till en helt underbar idrottsgren!
Kilometerlopp (500 meter för kvinnor): Helt enkelt ett en kilometer (eller 500 meter) långt individuellt tempolopp med stillastående start. Kilometerloppet är en mjölksyregren helt i klass med friidrottens 400 meter och kräver lite mer uthållighet än de andra sprintgrenarna. Världsrekordet är strax under en minut vilket motsvarar en snittfart på drygt 60 km/h!
Lagsprint: Körs med tremannalag över tre varv där cyklisterna drar varsitt varv och sedan "droppar av". Det är alltså bara en cyklist som slutligen går i mål. Först körs en kvalomgång där det gäller att prestera så bra tid som möjligt och sedan en finalomgång där två lag tävlar mot varandra.
Förföljelselopp: Här tävlar två cyklister mot varandra över en fast distans (4 km för män, 3 km för kvinnor). Man startar på varsin långsida och i finalomgången vinner man antingen genom att ha bäst tid eller genom att köra ifatt motståndaren. I den inledande kvalomgången tittar man enbart på tiden. Förföljelselopp körs även som lagtempo ("lagförföljelse") med fyra cyklister i varje lag. Tiden tas då på den tredje personen i laget som passerar mållinjen.
Poänglopp:Här gäller det, vilket namnet antyder, att samla poäng. Det gör mangenom att man spurtar om poäng vart tionde varv. Vid dessa spurtpris får ettan 5, tvåan 3, trean 2 och fyran 1 poäng. Man kan även få poäng om man varvar klungan. Lyckas man med det får man 20 poäng. Skulle man i stället bli trött och tappa ett varv på de andra får man 20 poängs avdrag. Så fort någon har varvat klungan neutraliseras läget och alla i klungan är med och spurtar om poängen nästa gång det är dags. Man får alltså inte automatiskt 5 poäng i varje spurt bara för att man varvat de andra. På samma sätt kan man vara med och spurta om poäng även om man tappat ett varv. Som ni säkert redan räknat ut vinner den som skrapar ihop flest poäng. Herrarna tävlar över 40 km (160 varv, 16 spurter om poäng) och damerna över 25 km (100 varv, 10 spurter om poäng). Som ni kanske också räknat ut kan det ibland bli rätt så rörigt och svårt att hålla ordning på vem som egentligen är först på banan. Ibland känns det som att inte ens domarna har full koll... Även om man inte alltid hänger med i svängarna är poängloppen härliga tävlingar att följa, med hög intensitet och snabba omkastningar.
Madison: En annan av de riktiga pärlorna inom bancyklingen! Madison är en form av poänglopp där man kör i tvåmannalag. Enklast är nog att säga att det är som en stafett där den ena cyklisten kör för full medan den andra tar igen sig genom att cykla lite långsammare i banans ytterkant. Växlar gör man genom att cyklisterna tar tag i varandras händer och den som kört slungar den andre framåt (bild). Distansen är 50 km (200 varv) och man spurtar om poäng vart 20:e varv. Poängfördelningen är då densamma som i poängloppet. Även här neutraliseras läget inför spurterna om något lag varvar (eller blir varvat) av de andra. En skillnad gentemot poängloppet är dock att man inte får extrapoäng för en varvning. Istället räknas antalet körda varv i första hand och antalet poäng i andra hand. Har man kört fler varv än de andra vinner man även om andra kan ha mer poäng. Madison är som poänglopp fast ännu intensivare, ännu rörigare och ännu härligare att titta på. Samtidigt som det är helt galet och spektakulärt kräver det oerhört mycket av de som tävlar. För att understryka hur jobbigt det är att köra madison måste jag nämna att det har förekommit att medaljörer satt sig ner på prispallen av trötthet under pågående prisutdelning.
Scratch: Om ni tycker att grenarna hittills varit lite tillkrånglade så blir det enklare nu. Scratch är helt enkelt ett kort linjelopp på bana. Först i mål vinner. Blir man varvad får man kliva av. Distansen är 15 km för herrar och 10 km för damer.
Omnium: En femkamp bestående av en 200 meters sprint med flygande start, ett scratchlopp på 5 kilometer, ett förföljelselopp på 3 km, ett poänglopp över 15 km med 6 spurter samt ett kilometerlopp. Det gäller att få så låg placeringssiffra som möjligt.
Det var allt. Nu hoppas jag att du som läsare förstått att bancykling både bjuder på fin idrott och stor underhållning, och att du tar chansen att avnjuta bancykling när den är som bäst under den kommande helgens världsmästerskap.
Det oförstående man ofta möts av när man berättar att man är intresserad av cykling är inget mot det man möts av när man berättar att man gillar bancykling. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att den genomsnittlige sportintresserade svenskens kontakt med sporten är genom förvirrade Jens Lind-inslag i samband med varje OS som mer syftar till att belysa vilka märkliga sporter det finns än att förklara vad som egentligen försigår på velodromen.
Men om man tar sig tid att tränga in lite djupare i bancyklingsvärlden hittar man ett antal fina idrottsgrenar som innehåller både kamp, intensitet och dramatik. Idrottsgernar som borde kunna tilltala den som är allmänt idrottsintresserad eller den som tycker att ett vanligt linjelopp på landsväg är en smula långtråkigt (hur man nu kan tycka det). Så här kommer ett försök att sprida lite ljus över denna häftiga men i Sverige så undangömda del av cykelsporten.
Gemensamt för alla bancyklingsgrenar är att man använder cyklar med fast utväxling utan frihjul. Således snurrar pedalerna så länge hjulen gör det och det finns ingen möjlighet att växla upp eller ner om man skulle vilja eller behöva det. Banan man kör på är tillverkad av trä och har kraftigt doserade kurvor. Banlängen är för det mesta 250 meter, men kan variera mellan 200 och 400 meter.
För att förenkla lite kan man dela in grenarna i sprintgrenar och uthållighetsgrenar. I VM-sammanhang är då sprintgrenarna sprint, keirin, kilometerlopp och lagsprint. Uthållighetsgrenarna är förföljelselopp (individuellt och lag), poänglopp, madison och scratch. Dessutom körs en mångkamp som kallas för omnium. Sprintcyklisterna är hårt specialiserade som bancyklister och är betydligt mer muskulösa än "vanliga" cyklister. På uthållighetsgrenarna träffar man däremot på en hel del cyklister som även tävlar i landsvägscykling.
Sprint: Sprint är den gren de flesta snabbt refererar till när man pratar om bancykling. Ni vet den där där de cyklar väldigt långsamt en stund för att sedan dra på som tokar sista varvet? Först körs en kvalomgång som en individuell sprint över 200 meter med flygande start där det gäller att prestera så bra tid som möjligt. Huvudtävlingen körs sedan som en utslagningstävling i cup-form där två cyklister möts i bäst av tre heat i varje omgång. Vinnaren går vidare till nästa omgång. I huvudtävlingen kör man tre varv och tid tas även här på de sista 200 metrarna. Det långsamma cyklandet i början är helt enkelt ett taktiskt spel där man försöker överlista motståndaren. Tidigare såg man rätt ofta att cyklisterna stod stilla och balanserade en stund för att vänta ut varandra (s.k. standstill). Det är dock en rätt sällsynt taktik idag, och om det händer finns en maxtid på 30 sekunder. Därefter måste den cyklist som satt igång standstillen cykla vidare för att inte förlora heatet.
Keirin: Det här är i mitt tycke en av bancyklingens pärlor! Loppen körs med 5-7 cyklister över 8 varv. De första fem och ett halvt varven leds fältet av en moped som successivt ökar farten från 30 km/h till 50 km/h. Under de varven får ingen passera mopeden. De sista två och ett halvt varven släpps fältet fritt och först i mål vinner. I mästerskap körs kvalheat, en mellanomgång och sedan finaler. Det taktiska spelet och kampen om positioner under den mopedledda delen loppen och det totala öset under slutvarven gör keirin till en helt underbar idrottsgren!
Kilometerlopp (500 meter för kvinnor): Helt enkelt ett en kilometer (eller 500 meter) långt individuellt tempolopp med stillastående start. Kilometerloppet är en mjölksyregren helt i klass med friidrottens 400 meter och kräver lite mer uthållighet än de andra sprintgrenarna. Världsrekordet är strax under en minut vilket motsvarar en snittfart på drygt 60 km/h!
Lagsprint: Körs med tremannalag över tre varv där cyklisterna drar varsitt varv och sedan "droppar av". Det är alltså bara en cyklist som slutligen går i mål. Först körs en kvalomgång där det gäller att prestera så bra tid som möjligt och sedan en finalomgång där två lag tävlar mot varandra.
Förföljelselopp: Här tävlar två cyklister mot varandra över en fast distans (4 km för män, 3 km för kvinnor). Man startar på varsin långsida och i finalomgången vinner man antingen genom att ha bäst tid eller genom att köra ifatt motståndaren. I den inledande kvalomgången tittar man enbart på tiden. Förföljelselopp körs även som lagtempo ("lagförföljelse") med fyra cyklister i varje lag. Tiden tas då på den tredje personen i laget som passerar mållinjen.
Poänglopp:Här gäller det, vilket namnet antyder, att samla poäng. Det gör mangenom att man spurtar om poäng vart tionde varv. Vid dessa spurtpris får ettan 5, tvåan 3, trean 2 och fyran 1 poäng. Man kan även få poäng om man varvar klungan. Lyckas man med det får man 20 poäng. Skulle man i stället bli trött och tappa ett varv på de andra får man 20 poängs avdrag. Så fort någon har varvat klungan neutraliseras läget och alla i klungan är med och spurtar om poängen nästa gång det är dags. Man får alltså inte automatiskt 5 poäng i varje spurt bara för att man varvat de andra. På samma sätt kan man vara med och spurta om poäng även om man tappat ett varv. Som ni säkert redan räknat ut vinner den som skrapar ihop flest poäng. Herrarna tävlar över 40 km (160 varv, 16 spurter om poäng) och damerna över 25 km (100 varv, 10 spurter om poäng). Som ni kanske också räknat ut kan det ibland bli rätt så rörigt och svårt att hålla ordning på vem som egentligen är först på banan. Ibland känns det som att inte ens domarna har full koll... Även om man inte alltid hänger med i svängarna är poängloppen härliga tävlingar att följa, med hög intensitet och snabba omkastningar.
Madison: En annan av de riktiga pärlorna inom bancyklingen! Madison är en form av poänglopp där man kör i tvåmannalag. Enklast är nog att säga att det är som en stafett där den ena cyklisten kör för full medan den andra tar igen sig genom att cykla lite långsammare i banans ytterkant. Växlar gör man genom att cyklisterna tar tag i varandras händer och den som kört slungar den andre framåt (bild). Distansen är 50 km (200 varv) och man spurtar om poäng vart 20:e varv. Poängfördelningen är då densamma som i poängloppet. Även här neutraliseras läget inför spurterna om något lag varvar (eller blir varvat) av de andra. En skillnad gentemot poängloppet är dock att man inte får extrapoäng för en varvning. Istället räknas antalet körda varv i första hand och antalet poäng i andra hand. Har man kört fler varv än de andra vinner man även om andra kan ha mer poäng. Madison är som poänglopp fast ännu intensivare, ännu rörigare och ännu härligare att titta på. Samtidigt som det är helt galet och spektakulärt kräver det oerhört mycket av de som tävlar. För att understryka hur jobbigt det är att köra madison måste jag nämna att det har förekommit att medaljörer satt sig ner på prispallen av trötthet under pågående prisutdelning.
Scratch: Om ni tycker att grenarna hittills varit lite tillkrånglade så blir det enklare nu. Scratch är helt enkelt ett kort linjelopp på bana. Först i mål vinner. Blir man varvad får man kliva av. Distansen är 15 km för herrar och 10 km för damer.
Omnium: En femkamp bestående av en 200 meters sprint med flygande start, ett scratchlopp på 5 kilometer, ett förföljelselopp på 3 km, ett poänglopp över 15 km med 6 spurter samt ett kilometerlopp. Det gäller att få så låg placeringssiffra som möjligt.
Det var allt. Nu hoppas jag att du som läsare förstått att bancykling både bjuder på fin idrott och stor underhållning, och att du tar chansen att avnjuta bancykling när den är som bäst under den kommande helgens världsmästerskap.
Landsvägscykling-En lagsport
En sak man måste ha klart för sig för att förstå vad som händer under ett linje- eller etapplopp är att landsvägscykling är en lagsport.
Varje lag har sin taktik för att försöka vinna tävlingen. Har man en bra spurtare i laget vill man kanske att den avgörs i en klungspurt. Saknar man en bra spurtare kanske man istället försöker vinna genom en lång utbrytning eller en attack i slutet av tävlingen. Om det är ett etapplopp kan målet vara att stå som slutsegrare i detta, och då kanske den enskilda etappen inte är så intressant. Givetvis kan ett lag ha flera olika taktiska alternativ att välja mellan beroende på hur tävlingen utvecklas.
Cyklisterna i laget har olika roller att spela. Endast någon eller några har som huvuduppgift att vinna. De andra finns med för att hjälpa till på olika vis, till exempel genom att hämta vatten och annat vid lagets servicebil (som finns i karavanen bakom klungan), köra in utbrytningar, hantera utbrytningsförsök eller dra upp spurten. Vilken roll man har kan variera från tävling till tävling.
Det är mycket svårt, jag skulle nästan kunna säga omöjligt, att vinna cykeltävlingar utan uppbackning av ett lag.
Varje lag har sin taktik för att försöka vinna tävlingen. Har man en bra spurtare i laget vill man kanske att den avgörs i en klungspurt. Saknar man en bra spurtare kanske man istället försöker vinna genom en lång utbrytning eller en attack i slutet av tävlingen. Om det är ett etapplopp kan målet vara att stå som slutsegrare i detta, och då kanske den enskilda etappen inte är så intressant. Givetvis kan ett lag ha flera olika taktiska alternativ att välja mellan beroende på hur tävlingen utvecklas.
Cyklisterna i laget har olika roller att spela. Endast någon eller några har som huvuduppgift att vinna. De andra finns med för att hjälpa till på olika vis, till exempel genom att hämta vatten och annat vid lagets servicebil (som finns i karavanen bakom klungan), köra in utbrytningar, hantera utbrytningsförsök eller dra upp spurten. Vilken roll man har kan variera från tävling till tävling.
Det är mycket svårt, jag skulle nästan kunna säga omöjligt, att vinna cykeltävlingar utan uppbackning av ett lag.
lördag 24 mars 2007
Milano-San Remo: Eftersnack
En stillsam resa (även om farten var rätt hög hela vägen) i en samlad klunga längs en vackert vårgrön Ligurienkust, ett par attacker i Cipressa och Poggio och ett avgörande i en klungspurt för en måttligt stor grupp där i princip alla huvudfavoriterna fanns med. Det mesta var som det brukar i Milano-San Remo. Oscar Freire gjorde allt rätt de sista kilometrarna och var i en klass för sig på Via Roma. Ännu en tung post på meritlistan för en cyklist som alltid är att räkna med när han ställer sig på startlinjen.
Petacchi fick ett perfekt uppdrag men hade inget att komma med när uppdragaren Zabel slog åt sidan. Det enda han visade är att han är långt från den klass han hade för ett par år sedan och frågan är väl om han någonsin återkommer som storspurtare.
Robbie McEwen visade igen att han har börjat klara av måttliga backar riktigt bra. När han fanns med långt fram i klungan de sista kilometrarna trodde jag nog att han skulle ta hem det. Men även om han gjorde ett bra upplopp och visade upp sedvanlig snabbhet de sista metrarna räckte han inte till idag. Och apropå snabbhet de sista metrarna så måste man ju imponeras av överraskningstvåan Allan Davis avslutning. Kanske nästa stora australiensiska spurtstjärna?
Petacchi fick ett perfekt uppdrag men hade inget att komma med när uppdragaren Zabel slog åt sidan. Det enda han visade är att han är långt från den klass han hade för ett par år sedan och frågan är väl om han någonsin återkommer som storspurtare.
Robbie McEwen visade igen att han har börjat klara av måttliga backar riktigt bra. När han fanns med långt fram i klungan de sista kilometrarna trodde jag nog att han skulle ta hem det. Men även om han gjorde ett bra upplopp och visade upp sedvanlig snabbhet de sista metrarna räckte han inte till idag. Och apropå snabbhet de sista metrarna så måste man ju imponeras av överraskningstvåan Allan Davis avslutning. Kanske nästa stora australiensiska spurtstjärna?
En dålig nyhet, en god nyhet & ett lästips
Vi börjar med den dåliga nyheten. Än en gång har den stora cykelloppsarrangören ASO lämnat det svenska ProTour-laget Unibet utanför det finrum de har rätt att vara med i genom att inte ta med dem i startfältet i kommande vårklassikern Paris-Roubaix. ASO:s sätt att låta Unibet ta stryk i sin maktkamp med internationella cykelförbundet (UCI) börjar nu bli smått larvigt och saknar definitivt alla former av vanligt normalt hyfs. Det är hög tid för alla parter i denna maktkamp att lägga ner vapnen och acceptera det som gäller idag och istället försöka diskutera fram en mer långsiktig lösning.
Den goda nyheten är att Magnus Bäckstedt verkar vara på gång igen och har ett visst hopp om att kunna prestera i sin (och min) favorittävling Paris-Roubaix. Han har varit ute och hårdtestat den axel som vållat honom så stora problem under vintern på det brutala kullerstenspartiet vid Arenberg. "Jag körde in i Arenberg med full gas utan att känna av någon smärta annan än den man brukar känna av när man åker där" säger han till cyclingnews.com.
För den som vill veta mer om det oglamourösa livet som proffs i ett litet stall rekommenderas Fredrik Ericssons dagbok på proffsklungan.nu/cyklopedi.com. Både välskrivet och underhållande.
Den goda nyheten är att Magnus Bäckstedt verkar vara på gång igen och har ett visst hopp om att kunna prestera i sin (och min) favorittävling Paris-Roubaix. Han har varit ute och hårdtestat den axel som vållat honom så stora problem under vintern på det brutala kullerstenspartiet vid Arenberg. "Jag körde in i Arenberg med full gas utan att känna av någon smärta annan än den man brukar känna av när man åker där" säger han till cyclingnews.com.
För den som vill veta mer om det oglamourösa livet som proffs i ett litet stall rekommenderas Fredrik Ericssons dagbok på proffsklungan.nu/cyklopedi.com. Både välskrivet och underhållande.
torsdag 22 mars 2007
Milano-San Remo: Försnack
Eurosport - Lördag 24 mars kl. 15:00
När man pratar om vårklassikern i Italien, La classica di Primavera, så är det loppet som tar cyklisterna de knappt 30 milen mellan Milano och San Remo man menar. Milano-san Remo tillhör de riktigt genuina klassikerna. Loppet kördes för första gången 1907 och firar således 100 års jubileum i år. Årets upplaga är den 98:e.
Loppet är det längsta i proffsens kalender. Banan bjuder dock inte på några svårare prövningar i form av berg eller annat och får därför sägas vara de stora spurtarnas tävling. Ett inte allt för djärvt tips är att det är namn som Tom Boonen (Belgien/Quickstep), Alessandro Petacchi (Italien/Milram), Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole) och Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto) som gör upp om segern över upploppsrakan i San Remo.
De sista tre milen är det dock två små pucklar som ska passeras: Cipressa (5,7 km, 4,1 % snittlutning) och Poggio (3,7 km, 3,7 % snittlutning). De backarna är inte tillräcklig tuffa för att hindra dagens spurtare från att ta sig över dem med hedern i behåll, men de erbjuder en möjlighet för andra cyklister att attackera. Attackerna är oftast inget större problem för spurtlagen att hantera, men då och då, till exempel så sent som förra året, håller utbrytningarna hela vägen över mållinjen.
Troligast är ändå att det avgörs i en spurt och förutom de redan nämnda vill jag höja en liten varningsflagga för de båda australiensarna Baden Cooke (Unibet) och Stuart O'Grady (CSC) vilka båda visat god form under våren samt italienaren Daniele Benatti (Lampre) som nyligen satt självaste Petacchi på plats ett par gånger. Han kanske är den nya italienska spurtstjärnan?
De svenska färgerna försvaras som det verkar endast av Marcus Ljungqvist (CSC). Det är lite svårt att sia om vad man kan förvänta sig av honom. Det kan vara så att han har en ren hjälpryttarroll den här gången. I bästa fall har en lite friare roll med möjlighet att vara med och attackera i Cipressa och Poggio. I ett sådant läge har Ljungqvist definitivt kapacitet att prestera en riktigt fin placering.
Slutligen finns det de som sätter sitt hopp till historiska mönster. 1983 vann italienaren Giuseppe Saronni Milano-San Remo. Året innan hade han blivit världsmästare samt vunnit den italienska höstklassikern Giro di Lombardia. Dessutom hade Italien blivit världsmästare i fotboll. I år hoppas en annan italienare, Paolo Bettini, att det mönstret upprepar sig.
Edit: Baden Cooke kommer tydligen inte till start på grund av ryggproblem och Oscar Freire skall naturligtvis också räknas till huvudfavoriterna.
När man pratar om vårklassikern i Italien, La classica di Primavera, så är det loppet som tar cyklisterna de knappt 30 milen mellan Milano och San Remo man menar. Milano-san Remo tillhör de riktigt genuina klassikerna. Loppet kördes för första gången 1907 och firar således 100 års jubileum i år. Årets upplaga är den 98:e.
Loppet är det längsta i proffsens kalender. Banan bjuder dock inte på några svårare prövningar i form av berg eller annat och får därför sägas vara de stora spurtarnas tävling. Ett inte allt för djärvt tips är att det är namn som Tom Boonen (Belgien/Quickstep), Alessandro Petacchi (Italien/Milram), Thor Hushovd (Norge/Credit Agricole) och Robbie McEwen (Australien/Predictor-Lotto) som gör upp om segern över upploppsrakan i San Remo.
De sista tre milen är det dock två små pucklar som ska passeras: Cipressa (5,7 km, 4,1 % snittlutning) och Poggio (3,7 km, 3,7 % snittlutning). De backarna är inte tillräcklig tuffa för att hindra dagens spurtare från att ta sig över dem med hedern i behåll, men de erbjuder en möjlighet för andra cyklister att attackera. Attackerna är oftast inget större problem för spurtlagen att hantera, men då och då, till exempel så sent som förra året, håller utbrytningarna hela vägen över mållinjen.
Troligast är ändå att det avgörs i en spurt och förutom de redan nämnda vill jag höja en liten varningsflagga för de båda australiensarna Baden Cooke (Unibet) och Stuart O'Grady (CSC) vilka båda visat god form under våren samt italienaren Daniele Benatti (Lampre) som nyligen satt självaste Petacchi på plats ett par gånger. Han kanske är den nya italienska spurtstjärnan?
De svenska färgerna försvaras som det verkar endast av Marcus Ljungqvist (CSC). Det är lite svårt att sia om vad man kan förvänta sig av honom. Det kan vara så att han har en ren hjälpryttarroll den här gången. I bästa fall har en lite friare roll med möjlighet att vara med och attackera i Cipressa och Poggio. I ett sådant läge har Ljungqvist definitivt kapacitet att prestera en riktigt fin placering.
Slutligen finns det de som sätter sitt hopp till historiska mönster. 1983 vann italienaren Giuseppe Saronni Milano-San Remo. Året innan hade han blivit världsmästare samt vunnit den italienska höstklassikern Giro di Lombardia. Dessutom hade Italien blivit världsmästare i fotboll. I år hoppas en annan italienare, Paolo Bettini, att det mönstret upprepar sig.
Edit: Baden Cooke kommer tydligen inte till start på grund av ryggproblem och Oscar Freire skall naturligtvis också räknas till huvudfavoriterna.
Vårklassiker!
Det är nu det börjar. Fram till nu har allt bara varit förberedelser. Vårklassikerna är kort och gott de stora endagsloppen som körs under en dryg månads tid från Milano-San Remo i slutet av mars till Liege-Bastogne-Liege i slutet av april. De här tävlingarna är verkliga klassiker med en historia som i ett par fall går tillbaks till sent 1800-tal.
För ett stort antal cyklister finns bland vårklassikerna en eller flera av säsongens stora höjdpunkter. Tävlingar de ser fram emot hela året och har som mål, eller åtminstone har förhoppning om, att kunna vinna någon gång under sin karriär. För oss cykelentusiaster är det som att få titta på världsmästerskapen varje vecka.
Loppens krävande karaktär gör också att det i princip aldrig är några stora överraskningar som vinner. Därmed inte sagt att det är förutsägbart. Det krävs helt enkelt att man är en mycket bra cyklist för att man ska ha tillräcklig kraft i benen för att vara med när det drar ihop sig. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid en värdig vinnare som får kliva upp överst på prispallen i vårklassikerna.
För ett stort antal cyklister finns bland vårklassikerna en eller flera av säsongens stora höjdpunkter. Tävlingar de ser fram emot hela året och har som mål, eller åtminstone har förhoppning om, att kunna vinna någon gång under sin karriär. För oss cykelentusiaster är det som att få titta på världsmästerskapen varje vecka.
Loppens krävande karaktär gör också att det i princip aldrig är några stora överraskningar som vinner. Därmed inte sagt att det är förutsägbart. Det krävs helt enkelt att man är en mycket bra cyklist för att man ska ha tillräcklig kraft i benen för att vara med när det drar ihop sig. Hur man än vrider och vänder på det är det alltid en värdig vinnare som får kliva upp överst på prispallen i vårklassikerna.
Introduktion
Den här sidan handlar om cykling. Min ambition och förhoppning är att jag genom att dela med mig av mina reflektioner om vad som händer i och omkring den färgglada proffsklungan ska kunna vidga vyerna för gamla cykelentusiaster och öppna ögonen på nya.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)