Grundkurs i bancykling

Eurosport sänder från VM i bancykling som pågår från torsdag 29 mars till och med söndag 1 april Se deras hemsida för sändningstider. Tävlingsprogrammet finns här.

Det oförstående man ofta möts av när man berättar att man är intresserad av cykling är inget mot det man möts av när man berättar att man gillar bancykling. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att den genomsnittlige sportintresserade svenskens kontakt med sporten är genom förvirrade Jens Lind-inslag i samband med varje OS som mer syftar till att belysa vilka märkliga sporter det finns än att förklara vad som egentligen försigår på velodromen.

Men om man tar sig tid att tränga in lite djupare i bancyklingsvärlden hittar man ett antal fina idrottsgrenar som innehåller både kamp, intensitet och dramatik. Idrottsgernar som borde kunna tilltala den som är allmänt idrottsintresserad eller den som tycker att ett vanligt linjelopp på landsväg är en smula långtråkigt (hur man nu kan tycka det). Så här kommer ett försök att sprida lite ljus över denna häftiga men i Sverige så undangömda del av cykelsporten.

Gemensamt för alla bancyklingsgrenar är att man använder cyklar med fast utväxling utan frihjul. Således snurrar pedalerna så länge hjulen gör det och det finns ingen möjlighet att växla upp eller ner om man skulle vilja eller behöva det. Banan man kör på är tillverkad av trä och har kraftigt doserade kurvor. Banlängen är för det mesta 250 meter, men kan variera mellan 200 och 400 meter.

För att förenkla lite kan man dela in grenarna i sprintgrenar och uthållighetsgrenar. I VM-sammanhang är då sprintgrenarna sprint, keirin, kilometerlopp och lagsprint. Uthållighetsgrenarna är förföljelselopp (individuellt och lag), poänglopp, madison och scratch. Dessutom körs en mångkamp som kallas för omnium. Sprintcyklisterna är hårt specialiserade som bancyklister och är betydligt mer muskulösa än "vanliga" cyklister. På uthållighetsgrenarna träffar man däremot på en hel del cyklister som även tävlar i landsvägscykling.

Sprint: Sprint är den gren de flesta snabbt refererar till när man pratar om bancykling. Ni vet den där där de cyklar väldigt långsamt en stund för att sedan dra på som tokar sista varvet? Först körs en kvalomgång som en individuell sprint över 200 meter med flygande start där det gäller att prestera så bra tid som möjligt. Huvudtävlingen körs sedan som en utslagningstävling i cup-form där två cyklister möts i bäst av tre heat i varje omgång. Vinnaren går vidare till nästa omgång. I huvudtävlingen kör man tre varv och tid tas även här på de sista 200 metrarna. Det långsamma cyklandet i början är helt enkelt ett taktiskt spel där man försöker överlista motståndaren. Tidigare såg man rätt ofta att cyklisterna stod stilla och balanserade en stund för att vänta ut varandra (s.k. standstill). Det är dock en rätt sällsynt taktik idag, och om det händer finns en maxtid på 30 sekunder. Därefter måste den cyklist som satt igång standstillen cykla vidare för att inte förlora heatet.

Keirin: Det här är i mitt tycke en av bancyklingens pärlor! Loppen körs med 5-7 cyklister över 8 varv. De första fem och ett halvt varven leds fältet av en moped som successivt ökar farten från 30 km/h till 50 km/h. Under de varven får ingen passera mopeden. De sista två och ett halvt varven släpps fältet fritt och först i mål vinner. I mästerskap körs kvalheat, en mellanomgång och sedan finaler. Det taktiska spelet och kampen om positioner under den mopedledda delen loppen och det totala öset under slutvarven gör keirin till en helt underbar idrottsgren!

Kilometerlopp (500 meter för kvinnor): Helt enkelt ett en kilometer (eller 500 meter) långt individuellt tempolopp med stillastående start. Kilometerloppet är en mjölksyregren helt i klass med friidrottens 400 meter och kräver lite mer uthållighet än de andra sprintgrenarna. Världsrekordet är strax under en minut vilket motsvarar en snittfart på drygt 60 km/h!

Lagsprint: Körs med tremannalag över tre varv där cyklisterna drar varsitt varv och sedan "droppar av". Det är alltså bara en cyklist som slutligen går i mål. Först körs en kvalomgång där det gäller att prestera så bra tid som möjligt och sedan en finalomgång där två lag tävlar mot varandra.

Förföljelselopp: Här tävlar två cyklister mot varandra över en fast distans (4 km för män, 3 km för kvinnor). Man startar på varsin långsida och i finalomgången vinner man antingen genom att ha bäst tid eller genom att köra ifatt motståndaren. I den inledande kvalomgången tittar man enbart på tiden. Förföljelselopp körs även som lagtempo ("lagförföljelse") med fyra cyklister i varje lag. Tiden tas då på den tredje personen i laget som passerar mållinjen.

Poänglopp:Här gäller det, vilket namnet antyder, att samla poäng. Det gör mangenom att man spurtar om poäng vart tionde varv. Vid dessa spurtpris får ettan 5, tvåan 3, trean 2 och fyran 1 poäng. Man kan även få poäng om man varvar klungan. Lyckas man med det får man 20 poäng. Skulle man i stället bli trött och tappa ett varv på de andra får man 20 poängs avdrag. Så fort någon har varvat klungan neutraliseras läget och alla i klungan är med och spurtar om poängen nästa gång det är dags. Man får alltså inte automatiskt 5 poäng i varje spurt bara för att man varvat de andra. På samma sätt kan man vara med och spurta om poäng även om man tappat ett varv. Som ni säkert redan räknat ut vinner den som skrapar ihop flest poäng. Herrarna tävlar över 40 km (160 varv, 16 spurter om poäng) och damerna över 25 km (100 varv, 10 spurter om poäng). Som ni kanske också räknat ut kan det ibland bli rätt så rörigt och svårt att hålla ordning på vem som egentligen är först på banan. Ibland känns det som att inte ens domarna har full koll... Även om man inte alltid hänger med i svängarna är poängloppen härliga tävlingar att följa, med hög intensitet och snabba omkastningar.

Madison: En annan av de riktiga pärlorna inom bancyklingen! Madison är en form av poänglopp där man kör i tvåmannalag. Enklast är nog att säga att det är som en stafett där den ena cyklisten kör för full medan den andra tar igen sig genom att cykla lite långsammare i banans ytterkant. Växlar gör man genom att cyklisterna tar tag i varandras händer och den som kört slungar den andre framåt (bild). Distansen är 50 km (200 varv) och man spurtar om poäng vart 20:e varv. Poängfördelningen är då densamma som i poängloppet. Även här neutraliseras läget inför spurterna om något lag varvar (eller blir varvat) av de andra. En skillnad gentemot poängloppet är dock att man inte får extrapoäng för en varvning. Istället räknas antalet körda varv i första hand och antalet poäng i andra hand. Har man kört fler varv än de andra vinner man även om andra kan ha mer poäng. Madison är som poänglopp fast ännu intensivare, ännu rörigare och ännu härligare att titta på. Samtidigt som det är helt galet och spektakulärt kräver det oerhört mycket av de som tävlar. För att understryka hur jobbigt det är att köra madison måste jag nämna att det har förekommit att medaljörer satt sig ner på prispallen av trötthet under pågående prisutdelning.

Scratch: Om ni tycker att grenarna hittills varit lite tillkrånglade så blir det enklare nu. Scratch är helt enkelt ett kort linjelopp på bana. Först i mål vinner. Blir man varvad får man kliva av. Distansen är 15 km för herrar och 10 km för damer.

Omnium: En femkamp bestående av en 200 meters sprint med flygande start, ett scratchlopp på 5 kilometer, ett förföljelselopp på 3 km, ett poänglopp över 15 km med 6 spurter samt ett kilometerlopp. Det gäller att få så låg placeringssiffra som möjligt.

Det var allt. Nu hoppas jag att du som läsare förstått att bancykling både bjuder på fin idrott och stor underhållning, och att du tar chansen att avnjuta bancykling när den är som bäst under den kommande helgens världsmästerskap.